28/5
Igår var jag hemma hos Alexanders föräldrar med magen. Hans mor blev alldeles till sig till en början, men när vi förklarade omständigheterna med Rufus och allt som det anbelangade lugnade hon ner sig. Korsförhör följde, om vi ordnat allt, var han skulle komma in i bilden, var Adaam skulle bo, hur allt skulle se ut och vad i hela fridens namn skulle Alexander göra i den här röran? Vi förklarade tålmodigt, såsom jag förklarat det för Alex förut. Margrethe skulle ha kallat mig pedagogisk.
Glada blev de, i sinom tid. Tre månader, mer eller mindre, har förflutit. Framtiden glittrar, om än inte ännu i sin fulla prakt, någonstans vid horisonten. Jag står i Alexanders sovrum, han smyger upp bakom mig och rör lätt vid den hårda förhöjningen. Jag lägger handen över hans och trycker den hårdare mot Ungen. Vi ler.
torsdag, maj 28
tisdag, maj 12
Detta stadium av ingenting
12/5
Adaam springer ut i försommarnatten, den andas syren och björklöv. Han lämnar dörren på glänt och en lätt bris springer över lackerade trägolv. Alex ligger på soffan med Scilla på magen. Spinnandet från hennes mjuka hals blir the soundtrack of our lives. En kopp te står på soffbordet med glasskiva och ångar örtdoft. Pojkarna på gatan skrattar och skriker. Små gummisulor smattrar mot asfalt och solen sover sedan någon timme tillbaka. Jag slår ihop boken i mitt knä, reser mig och trillar ner vid Alexs fötter. Händer rör sig genom luften, flätas samman, leenden utväxlas. Jag rör mig inte, tiden segar sig framåt och världen fryser. Inget rör sig, allt står stilla. Leenden utväxlas.
Om tio år är jag 31, lever med Alexander i ett radhus och längtar inte längre bort.
I en lägenhet där allt är rött, svart, vitt eller går i någon helt annan färg. Dova bastoner utgör golv, väggar och tak. Livet är en komposition av swing, jazz, intima musikslingor och en jävla massa sex. Och något mer? För visst finns det en viss trygghet, liten och omärklig men ständigt närvarande, en diskret matta under allt de tar sig för. Hon är lycklig, lever och pulserar och balanserar dyra barn med ett leverne man lever som tjugoåring, max tjugofemåring. Adaam sitter i hans knä och ger sig på ett otympligt instrument, med tungspetsen balanserande mellan hans läppar för att sätta den exakta tonen. Ett fönster vetter mot innerstaden där ljusen aldrig slocknar.
Och längtar inte längre bort.
Adaam springer ut i försommarnatten, den andas syren och björklöv. Han lämnar dörren på glänt och en lätt bris springer över lackerade trägolv. Alex ligger på soffan med Scilla på magen. Spinnandet från hennes mjuka hals blir the soundtrack of our lives. En kopp te står på soffbordet med glasskiva och ångar örtdoft. Pojkarna på gatan skrattar och skriker. Små gummisulor smattrar mot asfalt och solen sover sedan någon timme tillbaka. Jag slår ihop boken i mitt knä, reser mig och trillar ner vid Alexs fötter. Händer rör sig genom luften, flätas samman, leenden utväxlas. Jag rör mig inte, tiden segar sig framåt och världen fryser. Inget rör sig, allt står stilla. Leenden utväxlas.
Om tio år är jag 31, lever med Alexander i ett radhus och längtar inte längre bort.
I en lägenhet där allt är rött, svart, vitt eller går i någon helt annan färg. Dova bastoner utgör golv, väggar och tak. Livet är en komposition av swing, jazz, intima musikslingor och en jävla massa sex. Och något mer? För visst finns det en viss trygghet, liten och omärklig men ständigt närvarande, en diskret matta under allt de tar sig för. Hon är lycklig, lever och pulserar och balanserar dyra barn med ett leverne man lever som tjugoåring, max tjugofemåring. Adaam sitter i hans knä och ger sig på ett otympligt instrument, med tungspetsen balanserande mellan hans läppar för att sätta den exakta tonen. Ett fönster vetter mot innerstaden där ljusen aldrig slocknar.
Och längtar inte längre bort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)