31/3
Lägenheten är relativt liten, och då talar vi för dess fördel. I själva verket är den liten på riktigt och det är ett under att den ens rymmer två tjugoåriga damer med glatt humör och många tillhörigheter. Boningen utgörs av ett allrum på dryga 40 kvadratmeter, ett näpet (selektivt ordval) kök och sist och absolut minst badrummet där en toalettstol, ett handfat och en duschkabin trängs med en handduksvärmare som sätts på när den känner för det. Faktum är att både jag och Ra är övertygade om att den på något vis är besatt ty den fungerar aldrig när den som bäst behövs men om någon råkar snubbla in i den kan man ge sig tusan på att den står på högsta värme.
I stora rummet, med världens mest husliga benämning vilken jag hur mycket Ra än gnäller aldrig kommer att frångå, står två sängar, tre byråer i olika former och storlekar, en soffa, en tv-bänk med en tv (!) på och slutligen ett bord. På golvet ligger ett stycke trasmatta samt en obehagligt stor mängd kläder. Tygkaoset urartar vid ytterdörren där alla aktuella jackor och skor samsas om ungefär två kvadratmeter golv. Det fanns inga jackkrokar när vi flyttade in och allt sedan vi började komma på plats kändes det mer och mer fel att tillfoga den robusta väggen någon som helst skada, att ens spika upp våra få tavlor orsakade flera nätter av vaken vånda om man ska tro vad Ra säger. På senare tid har dock problematiken med att damm och annan världslig golvsmuts på ytterkläderna framtvingat en diskussion gällande ett möjligt införskaffande av jackförvar, varpå någon av oss slängde fram ett förslag om en jackstol. Vi är omåttligt positiva.
tisdag, mars 31
måndag, mars 30
Efter regn kommer solsken
30/3
Herregud. Min värld trillade just omkull. Hur jag ska förklara det här för Ra blir sannerligen spännande.
Herregud. Min värld trillade just omkull. Hur jag ska förklara det här för Ra blir sannerligen spännande.
söndag, mars 29
DÖDEN
29/3
Det är som att ingenting fungerar längre. Efter att jag varit på Café Liberal med Miche tycktes hela världen vara snäppet mörkare än vanligt och gatlyktornas ljus var isande vitt istället för betryggande gult. Jag tog bussen från Fridhemsplan till Slussen och med flackande blick och armarna i kors över bröstet gick jag upp längs med Götgatsbacken och svängde in på min och Ras gata. Först vid porten när jag med stelfrusna fingrar skulle börja rota efter nycklarna kände jag värken i överarmarna som kommit från det järnhårda grepp jag fattat om dem. Nyckeln gled in i låset och en överväldigande trötthet kom över mig. Jag tvingade mig upp för de många trappstegen och snubblade in genom den olåsta dörren till lägenheten högst upp till vänster. Allt var mörkt så när som på en liten bordslampa intill min breda säng. Att byltet i Ras säng var så pass litet och därmed indikerade att hon inte var hemma gjorde allt så mycket mer hopplöst och efter några minuters ryckande i kläder föll jag till sist avklädd ner i sängen. Med en bestämd rörelse drog jag ur kontakten till den tända lampan och försjönk i djup, oroväckande tung sömn.
Sedan dess har jag inte lämnat sängen. När jag vaknade hade föreläsningarna börjat för länge sedan och jag kunde inte förmå mig att utföra alla de rutiner som krävs för att man ska kunna visa sig utomhus. Medan jag sov hade Ra uppenbarligen varit hemma, på diskbänken stod en smutsig tallrik med tillhörande bestick som inte hade stått där tidigare.
Jag kände mig låst, men mest av allt dum. Hur hade jag tänkt, hade jag ens tänkt över huvud taget? Skulle jag med alla mina förvirringar och emotionella problem ha ett litet barn? Trams! Det var ju så uppenbart när jag låg där bland kuddarna att ens en föreställning om familjelivet bara måste ha varit ett hån mot min bättre sida. Inte ens om jag enbart hade en god och ingen dålig sida skulle jag varken ha råd, tid eller ork, speciellt inte utan pappan. I vaket tillstånd rev realismen i mig, sovandes drömde jag om ett liv så romantiserat och lyckligt att jag efter uppvaknandet bara kunde skratta bittert åt det undermedvetnas idéer. Här sitter jag, baddar såren med salt, det går åt helvete med allt. De få minuterna när jag var för trött för att tänka i verklighetsbaserade banor lyfte jag ibland telefonen för att ringa ett av de där samtalen som skriker på att bli ringda och besvarade, men det enda jag förmådde var att läsa Ras sms där hon meddelade att hon skulle sova hos en vän några nätter. Inte ens Ra fanns att ösa min becksvarta ångest, lika trögflytande som tjära, över och inte heller fanns hon där för att trolla bort den. Jag gled mellan dröm och verklighet utan att känna något annat än djupblå melankoli och bitande cynism.
För tre timmar sedan kom Ra hem. Utan förvarning traskade hon in i vår enkla boning, sparkade av sig skorna och slängde jackan på golvet.
- Vad gör du här?
- Du borde köpa en ny jacka, det har jag tänkt på väldigt länge, pep jag med täcket uppdraget till nästippen.
- Tala högre, kvinna!
- Du?
- Va?
- Hur är det?
- Bra. Själv?
- Bra. Jag är gravid.
- Nej?
- Jo.
- Vem är pappan?
- Äh, sluta.
- Men, jaha, vad gör vi nu då?
- Skaffar barn?
Hon rörde ihop två koppar Oboy och vi drack den i min säng. Jag meddelade att jag tänkte stanna i sängen ett tag framöver, hon kallade mig oansvarig varpå jag replikerade att hon minsann inte var bättre och hade hon tagit hand om den där smutstvätten minsta lilla men hon gjorde bara en grimas och frågade med frustrerad nyfikenhet ännu en gång om pappan. Jag log, ställde ifrån mig Oboy-glaset och drog täcket över huvudet.
- Du har ju inga kläder på dig.
- Trosor.
- Sätt på dig pyjamas.
- Okej.
Jag drog en alldeles för stor t-shirt över huvudet och hörde Ra byta om innan hon högljutt klagande släpade sin säng till min del av vårt enda rum. Fjädrarna klagade när hon hoppade ner på sin madrass och lade sig till rätta.
- God natt.
- Suss.
Det är som att ingenting fungerar längre. Efter att jag varit på Café Liberal med Miche tycktes hela världen vara snäppet mörkare än vanligt och gatlyktornas ljus var isande vitt istället för betryggande gult. Jag tog bussen från Fridhemsplan till Slussen och med flackande blick och armarna i kors över bröstet gick jag upp längs med Götgatsbacken och svängde in på min och Ras gata. Först vid porten när jag med stelfrusna fingrar skulle börja rota efter nycklarna kände jag värken i överarmarna som kommit från det järnhårda grepp jag fattat om dem. Nyckeln gled in i låset och en överväldigande trötthet kom över mig. Jag tvingade mig upp för de många trappstegen och snubblade in genom den olåsta dörren till lägenheten högst upp till vänster. Allt var mörkt så när som på en liten bordslampa intill min breda säng. Att byltet i Ras säng var så pass litet och därmed indikerade att hon inte var hemma gjorde allt så mycket mer hopplöst och efter några minuters ryckande i kläder föll jag till sist avklädd ner i sängen. Med en bestämd rörelse drog jag ur kontakten till den tända lampan och försjönk i djup, oroväckande tung sömn.
Sedan dess har jag inte lämnat sängen. När jag vaknade hade föreläsningarna börjat för länge sedan och jag kunde inte förmå mig att utföra alla de rutiner som krävs för att man ska kunna visa sig utomhus. Medan jag sov hade Ra uppenbarligen varit hemma, på diskbänken stod en smutsig tallrik med tillhörande bestick som inte hade stått där tidigare.
Jag kände mig låst, men mest av allt dum. Hur hade jag tänkt, hade jag ens tänkt över huvud taget? Skulle jag med alla mina förvirringar och emotionella problem ha ett litet barn? Trams! Det var ju så uppenbart när jag låg där bland kuddarna att ens en föreställning om familjelivet bara måste ha varit ett hån mot min bättre sida. Inte ens om jag enbart hade en god och ingen dålig sida skulle jag varken ha råd, tid eller ork, speciellt inte utan pappan. I vaket tillstånd rev realismen i mig, sovandes drömde jag om ett liv så romantiserat och lyckligt att jag efter uppvaknandet bara kunde skratta bittert åt det undermedvetnas idéer. Här sitter jag, baddar såren med salt, det går åt helvete med allt. De få minuterna när jag var för trött för att tänka i verklighetsbaserade banor lyfte jag ibland telefonen för att ringa ett av de där samtalen som skriker på att bli ringda och besvarade, men det enda jag förmådde var att läsa Ras sms där hon meddelade att hon skulle sova hos en vän några nätter. Inte ens Ra fanns att ösa min becksvarta ångest, lika trögflytande som tjära, över och inte heller fanns hon där för att trolla bort den. Jag gled mellan dröm och verklighet utan att känna något annat än djupblå melankoli och bitande cynism.
För tre timmar sedan kom Ra hem. Utan förvarning traskade hon in i vår enkla boning, sparkade av sig skorna och slängde jackan på golvet.
- Vad gör du här?
- Du borde köpa en ny jacka, det har jag tänkt på väldigt länge, pep jag med täcket uppdraget till nästippen.
- Tala högre, kvinna!
- Du?
- Va?
- Hur är det?
- Bra. Själv?
- Bra. Jag är gravid.
- Nej?
- Jo.
- Vem är pappan?
- Äh, sluta.
- Men, jaha, vad gör vi nu då?
- Skaffar barn?
Hon rörde ihop två koppar Oboy och vi drack den i min säng. Jag meddelade att jag tänkte stanna i sängen ett tag framöver, hon kallade mig oansvarig varpå jag replikerade att hon minsann inte var bättre och hade hon tagit hand om den där smutstvätten minsta lilla men hon gjorde bara en grimas och frågade med frustrerad nyfikenhet ännu en gång om pappan. Jag log, ställde ifrån mig Oboy-glaset och drog täcket över huvudet.
- Du har ju inga kläder på dig.
- Trosor.
- Sätt på dig pyjamas.
- Okej.
Jag drog en alldeles för stor t-shirt över huvudet och hörde Ra byta om innan hon högljutt klagande släpade sin säng till min del av vårt enda rum. Fjädrarna klagade när hon hoppade ner på sin madrass och lade sig till rätta.
- God natt.
- Suss.
torsdag, mars 26
DÖDEN nalkas
26/3
Jag har varit ledig idag, med andra ord har jag inte haft några föreläsningar och inga väntande arbeten. Ra är dock en värdelös rumskamrat vilket mer än ofta resulterar i att jag med aggressiva, ryckiga rörelser slamrar runt med dammsugaren i någon timme innan jag frustrerat sjunker ner i soffan och fräser åt alla resten av dagen. Dagens städning (för ja, jag tog tappert på mig martyrrollen och drog fram städutrustningen) var ett undantag. Det var överraskande harmoniskt att lyfta upp Ras samlade smutstvätt och kasta den i hennes säng, moppa golvet och till slut putsa fönstren. När jag var klar, svettig och äcklig, satte jag mig i burspråket. Nedanför fönstret rörde sig människorna som om de vore glaskulor nyss fallna ur en trasig tygpåse. På en minut passerade tjugotre personer åt vänster och fjorton åt höger och jag är hundrafem procent säker på att ingen av dem visste om Ungen. Tre av dem bar basker.
Ovanstående statistik överväldigade mig på ett ytterst dåligt sätt. Det känns inte riktigt bra just nu.
Jag har varit ledig idag, med andra ord har jag inte haft några föreläsningar och inga väntande arbeten. Ra är dock en värdelös rumskamrat vilket mer än ofta resulterar i att jag med aggressiva, ryckiga rörelser slamrar runt med dammsugaren i någon timme innan jag frustrerat sjunker ner i soffan och fräser åt alla resten av dagen. Dagens städning (för ja, jag tog tappert på mig martyrrollen och drog fram städutrustningen) var ett undantag. Det var överraskande harmoniskt att lyfta upp Ras samlade smutstvätt och kasta den i hennes säng, moppa golvet och till slut putsa fönstren. När jag var klar, svettig och äcklig, satte jag mig i burspråket. Nedanför fönstret rörde sig människorna som om de vore glaskulor nyss fallna ur en trasig tygpåse. På en minut passerade tjugotre personer åt vänster och fjorton åt höger och jag är hundrafem procent säker på att ingen av dem visste om Ungen. Tre av dem bar basker.
Ovanstående statistik överväldigade mig på ett ytterst dåligt sätt. Det känns inte riktigt bra just nu.
onsdag, mars 25
Dag 2
25/3
Idag var jag fruktansvärt övertygad om att jag skulle drabbas av ett akut missfall ett kort tag, sedan insåg jag det säkert är så att väldigt små foster inte försvinner vid stora sinnesrörelser. Det är mycket sannolikt att jag har fel men jag tror att en eventuell gud förlåter mig för att jag under de timmar som passerat sedan jag fick reda på det där lite oväntade (haha, lögn) innehållet i min mage inte hunnit införskaffa någon större uppsättning barnavårdslitteratur, än mindre hunnit läsa någon del av den.
En ung fröken som går på samma universitet som mig gick självmant hädan igår. Den tystnad och lamslagenhet som på grund av detta drabbade skolan var förunderlig och så överväldigande att jag verkligen trodde att jag skulle gå hem utan något barn att se fram emot. Efter några timmar och en promenad lättade dock trycket som lagt sig som ett täcke över foajén. Ungen (Barnet? Fostret? Babyn? Framtiden? Saken? Ord!) finns nog kvar.
Jag åkte hem, sov en stund och följde sedan med Ra till gymmet. Det är helt absurt att vi tränar i samma håla som för fyra år sedan. Vi tränade och jag funderade på om det är bra eller dåligt för Tingesten. Efteråt bastade vi och vad det än står i de där skräckinjagande böckerna med överpedagogiska fotografier på havande par på solsemester/ultraljud med ännu mer överpedagogiska bildtexter undertill tänker jag inte sluta med det. Då kommer Ra att slå mig och det där med puffar på magen vet jag säkert är dåligt, med eller utan inneboende.
Jag vågar inte kolla upp kaffet. Om det står att det är dåligt tar jag livet av mig (eller Tingesten).
Idag var jag fruktansvärt övertygad om att jag skulle drabbas av ett akut missfall ett kort tag, sedan insåg jag det säkert är så att väldigt små foster inte försvinner vid stora sinnesrörelser. Det är mycket sannolikt att jag har fel men jag tror att en eventuell gud förlåter mig för att jag under de timmar som passerat sedan jag fick reda på det där lite oväntade (haha, lögn) innehållet i min mage inte hunnit införskaffa någon större uppsättning barnavårdslitteratur, än mindre hunnit läsa någon del av den.
En ung fröken som går på samma universitet som mig gick självmant hädan igår. Den tystnad och lamslagenhet som på grund av detta drabbade skolan var förunderlig och så överväldigande att jag verkligen trodde att jag skulle gå hem utan något barn att se fram emot. Efter några timmar och en promenad lättade dock trycket som lagt sig som ett täcke över foajén. Ungen (Barnet? Fostret? Babyn? Framtiden? Saken? Ord!) finns nog kvar.
Jag åkte hem, sov en stund och följde sedan med Ra till gymmet. Det är helt absurt att vi tränar i samma håla som för fyra år sedan. Vi tränade och jag funderade på om det är bra eller dåligt för Tingesten. Efteråt bastade vi och vad det än står i de där skräckinjagande böckerna med överpedagogiska fotografier på havande par på solsemester/ultraljud med ännu mer överpedagogiska bildtexter undertill tänker jag inte sluta med det. Då kommer Ra att slå mig och det där med puffar på magen vet jag säkert är dåligt, med eller utan inneboende.
Jag vågar inte kolla upp kaffet. Om det står att det är dåligt tar jag livet av mig (eller Tingesten).
Dag 1, eller åtta veckor senare
24/3
Å ena sidan kan man hävda att den enda skillnaden mellan igår och idag (eller åtta veckor sedan) är ett plustecken. (Faktum är att det är den enda synliga skillnaden är något en plastmanick som skramlar lite om man skakar på den säger.) Å andra sidan kan man bestämt konstatera att det nu är definitivt att jag inte längre är den enda hyresgästen i den här kroppen. Det faktumet känns aningen mer slagkraftigt än det föregående.
Dag: 24/3
Tid: 18:57
Plats: Toaletten på McDonalds Hötorget
Utgång: Positiv (?)
Jag tror bestämt att det här är relativt positivt. Jag har diskuterat saken med Margrethe fram och tillbaka och kommit fram till att det där med ungar kanske inte är helt fel. Ras åsikt är inte heller rakt igenom negativ, även om den är lite för realistisk för min romantiserade bild av moderskapet och allt vad det innebär. Om hon hade misstyckt hade jag nog slösat bort ett par hutlösa kronor på ett välgörande piller, men som tidigare nämnt gjorde hon inte det. Att det här skulle betyda att ungen får fortsätta utvecklas på grund av grupptryck är fel, det hela handlar om tron på mig själv och insikten om att mina vänner ofta vet minst lika mycket om mig som undertecknad gör.
Nog med trams nu, jag måste smälta det här med en kopp kaffe och något ätbart med högt GI-värde.
Det vill säga, om jag får dricka kaffe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)