29/4
- Kom in, kom in, du kan lägga din jacka där på… Eh… Högen.
- Tack. Vad fint ni har det!
- Äh, nu ljuger du. Just det, sa jag att Ra skulle vara här? Hon är här. Ra, kom och hälsa.
- Hej, Rufus.
- Hej, Ra.
- Fan, är ni rädda för klamydia eller? Kramas! Vill du ha te?
- Ja tack.
- Ra, vart fan är du på väg?
- Men jag vill inte…
- Synd! Vi har pratat om det här.
- Det har vi inte alls!
- Har vi visst!
- Vad skriker ni om?
- Sätt dig ner, Rufus. Stanna?
- Jaja.
- Kan du hämta en kopp?
- Sara!
- Förlåt. Här, teet är klart snart.
- Tack.
- Tack, tack, tack, säger du bara tack nuförtiden? Får jag se den senaste tatueringen?
- Men den är röd och svullen.
- Vi älskar rött och svullet.
- Okej då.
- Den är fin! Det var på tiden att du gjorde den. Hur länge har du skissat på den där figuren egentligen?
- Alltför länge, hehe.
- Boooooring.
- Jaja. Eh, Rufus?
- Mhm?
- Du vet det Miche, eller Sofie, sa förut…
- Haha!
- Käften! Förlåt, minns du?
- Nja, när då?
- När vi var i Tanto, förra helgen eller något.
- Just ja, det.
- Haha!
- Men, ditt jävla nomin, kan du inte bara stänga igen matluckan?
- Du sa matluckan!
- Gah! I alla fall…
- Det Sara försöker säga är att hon är på smällen.
- Ja, jo, jag hörde ju det.
- Och det lite prekära är…
- Fel! Det skitroliga med det hela är att det kanske är DU som är pappan!
- Ra, ditt nomin!
- Sluta krama mig om halsen!
- Du bad om det!
- Det var du som ville att jag skulle stanna!
- Du sa inte att du tänkte bete dig som ett jag vet inte vad! Rufus för fan, säg något.
- Ska jag bli pappa? Sluta, öh, slåss.
- Precis, Ra.
- Precis, Sara.
- Ska jag bli pappa?
- Det verkar onekligen så.
Jag är i tredje månaden och får inte intaga:
Fiskleverolja
Alkohol i någon form alls
Tobak
Mer än tre koppar kaffe/sex koppar svart te
Ginseng
Algprodukter
Dessertostar
Och säkert bland jävla annat.
onsdag, april 29
tisdag, april 21
Okronologiska tankar
1
Den här sängen gör mig så fruktansvärt handikappad. Det är som att lakanen och örngotten (Alla dessa tygskydd, mot vad? Världen? Verkligheten? Aids?) samarbetar för att jag ska ligga kvar i den här förbannade IKEA-skapelsen. Om det finns något jag hatar, och normalt sett brukar jag inte hata (dålig karma), är det att befinna mig i förlamande lägen som bokstavligen dryper av ångest.
Jag skulle så gärna hävda att jag inte alls har tänkt på Ungens pappa det allra minsta och tala sanning när jag hävdade det. Mer än någon kan föreställa sig önskar jag att jag verkligen inte brydde mig, men jag börjar tro att det är omöjligt. Kanske hör det ihop med den så kallade modersinstinkten, kanske är det den som tvingar mig att tänka mig sönder och samman tills jag får spatt och handen självmant och obevekligt lyfter telefonluren, slår av knapplåset och bläddrar fram hans nummer. Det går riktigt bra att föreställa sig hur han skulle svara.
Han blir förvånad, hon brukar inte ringa. Att hon skulle ha något alldeles speciellt att berätta kommer han inte för sig att tänka. Han frågar hur hon mår. ”Bra, jag är gravid.”
Hah. Hah. Hah. Patetiskt. Hur som helst tror jag på fadersfigurer och inte nödvändigtvis på fäder.
Jävligt bekvämt att tro på det som finns att tillgå.
Den här sängen gör mig så fruktansvärt handikappad. Det är som att lakanen och örngotten (Alla dessa tygskydd, mot vad? Världen? Verkligheten? Aids?) samarbetar för att jag ska ligga kvar i den här förbannade IKEA-skapelsen. Om det finns något jag hatar, och normalt sett brukar jag inte hata (dålig karma), är det att befinna mig i förlamande lägen som bokstavligen dryper av ångest.
Jag skulle så gärna hävda att jag inte alls har tänkt på Ungens pappa det allra minsta och tala sanning när jag hävdade det. Mer än någon kan föreställa sig önskar jag att jag verkligen inte brydde mig, men jag börjar tro att det är omöjligt. Kanske hör det ihop med den så kallade modersinstinkten, kanske är det den som tvingar mig att tänka mig sönder och samman tills jag får spatt och handen självmant och obevekligt lyfter telefonluren, slår av knapplåset och bläddrar fram hans nummer. Det går riktigt bra att föreställa sig hur han skulle svara.
Han blir förvånad, hon brukar inte ringa. Att hon skulle ha något alldeles speciellt att berätta kommer han inte för sig att tänka. Han frågar hur hon mår. ”Bra, jag är gravid.”
Hah. Hah. Hah. Patetiskt. Hur som helst tror jag på fadersfigurer och inte nödvändigtvis på fäder.
Jävligt bekvämt att tro på det som finns att tillgå.
söndag, april 19
Avslöjanden
19/4
Sofie fyllde år för några dagar sedan, och som de goda vänner vi är (någonstans) samlade jag, Margrethe och Miche ihop en nätt kassa som fick finansiera en stor blombukett åt Sofie. Väl i hennes fräsiga bohemvåning bjöds vi på middag och hade mycket trevligt i det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar. När jag som bäst stod och bredde grädde över en av de väldigt trasiga marängbottnarna hörde jag Margrethe stå och tala med Miche.
- Men det är klart, om jag bryter ihop av barnlängtan en vacker dag kan jag ju alltid konsultera Emil. Han har ju trots allt tilltalat min fruktbarhet sedan första stund.
Miche skrattade. Hon har ett hemskt karaktäristiskt skratt som liksom hickar fram till en börjar och sedan övergår i mer utdragna hahaha-ljud.
- Du kan ju alltid försöka, han är nog grymt sugen på att bli pappa åt dina barn.
- Jag anar en lätt sarkasm, sa Margrethe och log.
Jag gick fram till dem och tog plastasken med jordgubbar ifrån dem. Snabbt bedömde jag vilket av de resterande bären som var störst och stoppade detta i munnen efter att ha nypt bort bladen. Medan en smal strimma jordgubbssaft fann sin väg nerför min haka log jag stort och la mig i deras konversation.
- Jag tycker du kan börja barnvakta min unge innan du gör något så förhastat som att börja stöta på Emil.
En egendomlig tystnad lade sig över det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar.
Senare på kvällen satt vi i Tantolunden och frös i det närmaste bokstavligen rumpan av oss. Margrethe hade, efter långa förhör om varenda detalj där jag svarat på (nästan) allt, begivit sig hemåt och kvar var jag, Miche och Sofie. Omkring oss raglade berusade ungdomar och på marken bredvid oss satt pojkar och flickor i vår ålder som insett sina begränsningar och smuttade på halvtomma vinflaskor. Just som jag rest mig för att ta avsked av mina vänner och ta mig hem till Ra hörde jag Sofie eller Miche, vem det nu var, ge ifrån sig ett muntert utrop.
- Nej men, Rufus!
Världen frös och stod stilla i tre sekunder, så lång tid som det tog för mig att snurra runt, och började sedan röra sig ännu snabbare när jag fick syn på en piercad yngling i blå, dubbelknäppt kavaj och stickad mössa. Min mun öppnades för att bestämt förneka hans närvaro, men orden som kom ur den var några andra.
- Du, äntligen!
Två steg framåt och jag kunde slänga armarna om honom. Redan när jag hört hans namn hade saknaden stuckit mig som en osynlig, sylvass nål och nu orsakade den en explosion av glädje.
När vi som bäst stod med armarna om varandra hörde jag Miche eller Sofie igen.
- Ruffe, har du hört att Sara är på smällen?
Rufus stelnade till, om så bara för en sekund, och lutade sig bakåt för att kunna se mitt ansikte.
Sofie fyllde år för några dagar sedan, och som de goda vänner vi är (någonstans) samlade jag, Margrethe och Miche ihop en nätt kassa som fick finansiera en stor blombukett åt Sofie. Väl i hennes fräsiga bohemvåning bjöds vi på middag och hade mycket trevligt i det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar. När jag som bäst stod och bredde grädde över en av de väldigt trasiga marängbottnarna hörde jag Margrethe stå och tala med Miche.
- Men det är klart, om jag bryter ihop av barnlängtan en vacker dag kan jag ju alltid konsultera Emil. Han har ju trots allt tilltalat min fruktbarhet sedan första stund.
Miche skrattade. Hon har ett hemskt karaktäristiskt skratt som liksom hickar fram till en börjar och sedan övergår i mer utdragna hahaha-ljud.
- Du kan ju alltid försöka, han är nog grymt sugen på att bli pappa åt dina barn.
- Jag anar en lätt sarkasm, sa Margrethe och log.
Jag gick fram till dem och tog plastasken med jordgubbar ifrån dem. Snabbt bedömde jag vilket av de resterande bären som var störst och stoppade detta i munnen efter att ha nypt bort bladen. Medan en smal strimma jordgubbssaft fann sin väg nerför min haka log jag stort och la mig i deras konversation.
- Jag tycker du kan börja barnvakta min unge innan du gör något så förhastat som att börja stöta på Emil.
En egendomlig tystnad lade sig över det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar.
Senare på kvällen satt vi i Tantolunden och frös i det närmaste bokstavligen rumpan av oss. Margrethe hade, efter långa förhör om varenda detalj där jag svarat på (nästan) allt, begivit sig hemåt och kvar var jag, Miche och Sofie. Omkring oss raglade berusade ungdomar och på marken bredvid oss satt pojkar och flickor i vår ålder som insett sina begränsningar och smuttade på halvtomma vinflaskor. Just som jag rest mig för att ta avsked av mina vänner och ta mig hem till Ra hörde jag Sofie eller Miche, vem det nu var, ge ifrån sig ett muntert utrop.
- Nej men, Rufus!
Världen frös och stod stilla i tre sekunder, så lång tid som det tog för mig att snurra runt, och började sedan röra sig ännu snabbare när jag fick syn på en piercad yngling i blå, dubbelknäppt kavaj och stickad mössa. Min mun öppnades för att bestämt förneka hans närvaro, men orden som kom ur den var några andra.
- Du, äntligen!
Två steg framåt och jag kunde slänga armarna om honom. Redan när jag hört hans namn hade saknaden stuckit mig som en osynlig, sylvass nål och nu orsakade den en explosion av glädje.
När vi som bäst stod med armarna om varandra hörde jag Miche eller Sofie igen.
- Ruffe, har du hört att Sara är på smällen?
Rufus stelnade till, om så bara för en sekund, och lutade sig bakåt för att kunna se mitt ansikte.
fredag, april 10
Ut i natten
9/4
Idag tog jag bussen hem och började långsamt arbeta mig igenom högen av korrekturläsningar. Jag satt framför datorn i mer än en fjärdedels dygn, petade i texter och korrigerade meningar. Redan efter fem timmar var ryggen oroväckande stel, liksom nacken, och fötterna började otåligt trumma mot den blanka golvytan. När jag arbetat mig igenom den digra högen ringde jag Margrethe och bokade in en träff på lördag där vi förutom att umgås skulle gå igenom det jag missat under min frånvaro. Hon skulle be Rufus att komma.
Jag slängde mig på sängen, stirrade i taket i någon timme och sedan drog jag med mig Ra på konsert. Vi var ute hela natten och snubblade inte över tröskeln förrän framåt fyratiden på morgonen. Först när kudden mötte min rosiga kind mindes jag att alkohol och foster är en usel kombination, men innan jag hann utveckla resonemanget murade någon, med största sannolikhet den där jäveln John Blund, igen mina ögon.
Idag tog jag bussen hem och började långsamt arbeta mig igenom högen av korrekturläsningar. Jag satt framför datorn i mer än en fjärdedels dygn, petade i texter och korrigerade meningar. Redan efter fem timmar var ryggen oroväckande stel, liksom nacken, och fötterna började otåligt trumma mot den blanka golvytan. När jag arbetat mig igenom den digra högen ringde jag Margrethe och bokade in en träff på lördag där vi förutom att umgås skulle gå igenom det jag missat under min frånvaro. Hon skulle be Rufus att komma.
Jag slängde mig på sängen, stirrade i taket i någon timme och sedan drog jag med mig Ra på konsert. Vi var ute hela natten och snubblade inte över tröskeln förrän framåt fyratiden på morgonen. Först när kudden mötte min rosiga kind mindes jag att alkohol och foster är en usel kombination, men innan jag hann utveckla resonemanget murade någon, med största sannolikhet den där jäveln John Blund, igen mina ögon.
tisdag, april 7
Stopp i tiden
7/4
På något vis känns det som att tiden har varit ur led på sistone. Jag har varit med Alexander varje vaken sekund och avstått från allt vad föreläsningar, väntande manuskript som skriker på korrekturläsning och Ra heter. Det sista var i och för sig en lögn, för när hon igår (eller i förrgår) smsade och ilsket krävde att få veta var jag befann mig bekände jag makligt att jag låg i Alex soffa och åt pumpafrön.
På något vis känns det som att tiden har varit ur led på sistone. Jag har varit med Alexander varje vaken sekund och avstått från allt vad föreläsningar, väntande manuskript som skriker på korrekturläsning och Ra heter. Det sista var i och för sig en lögn, för när hon igår (eller i förrgår) smsade och ilsket krävde att få veta var jag befann mig bekände jag makligt att jag låg i Alex soffa och åt pumpafrön.
torsdag, april 2
Alexander
2/4
Jag stod i Alex trapphus och rotade igenom min väska. Väskan har jag inte använt sedan han reste, så när jag fick syn på den när jag grävde runt i jackhögen (på kappstolsfronten intet nytt) för att hitta en lämplig jacka hyste jag en svag förhoppning om att nycklarna till hans lägenhet skulle ligga kvar i något av dess fack. Jag hade tänkt examinera den svarta handväskans innehåll under resans gång, men väl sittandes på bussen som jag suttit åtskilliga timmar på genom åren kom jag inte för mig att göra något förutom att ljudlöst mima till musiken i mina hörlurar.
Alex hade ringt en timme tidigare och meddelat att han precis hade landat på Arlanda. Utan att vänta på en förfrågan började jag packa ihop mina saker, fortfarande med telefonen i handen, och när jag sa att jag kunde vara där om högst två timmar lät han nästan överraskad. Hade han inte väntat sig att jag skulle vilja träffa honom, trots de väldigt fredliga omständigheter som vi skiljdes åt under?
Hur som helst, när jag som bäst stod där och föste speglar, kvitton och diverse annat fram och tillbaka hörde jag porten öppnas och strax därefter en lätt klapp på axeln och en puss på hjässan.
- Går det bra?
- Men, nej, jag…
Han låste upp dörren, slängde in sin bag och var sig alldeles overkligt lik. Jag släntrade osäkert efter på det där sättet som ska verka så coolt men i själva verket bara tyder på inre turbulens. Med nervösa fingrar försökte jag att pilla upp knapparna i min jacka innan jag slogs av det fåniga i hela situationen, slängde av mig den och stampade genom vardagsrummet in i sovrummet där jag sjönk ner på sängen utan att ha tagit av mig skorna. På två sekunder blev jag två storlekar mindre, krympte ihop och satt i sovrummets mörker tills Alexander kom ut från badrummet.
- Vill du ha något att äta?
- Nej tack.
- Jag ska äta lite.
Jag hörde honom började slamra i köket och långsamt föll jag bakåt tills ryggen studsade mot madrassen med ett ljudligt klagande från fjädrarna. Väl i liggande position slöt jag ögonen. I’ll be fine, just give me time. Tyst trummade jag med skosulorna mot golvet.
Ungefär en kvart senare kom han in i rummet och stängde varsamt dörren efter sig. Jag blundade fortfarande men kände hur han hoppade ner vid min sida och petade på mig.
- Hör du, hur är det?
- Jag vet inte. Jag har saknat dig.
- Jag har saknat dig!
Hur mycket hade jag inte saknat just den där tonfallet som liksom var ett stort, solgult leende bara i sig.
- Alex…
- Vad är det?
- Alexander, jag är med barn. Du är inte pappan. Jag vill att du ska vara pappa till mitt barn. Vill du vara pappa till mitt barn? Jag älskar dig. Vill du ha barn med mig?
Tystnaden från att jag yttrat det sista frågetecknet med en närmast bedjande röst till att han öppnade munnen var oändlig. Det enda som hördes var min sko som oavsiktligt slog i sängstommen då och då. Efter en lång stund av ingenting hörde jag det karaktäristiska ljudet av två läppar som säras, men istället för att säga något lutade han sig fram och kysste mig. För första gången på drygt ett år kysste min pojkvän mig. Han lade sig ner bredvid mig, placerade handen på min kind och uppmanade mig att öppna ögonen. Alexanders blåa ögon mötte mina och med samma röst lovade han samma sak som han alltid gjort:
- Jag gör vad som helst för dig.
Jag behöver inte säga vad som hände efteråt. Att vakna med hans arm runt min midja och hans mage mot min rygg var den bästa medicinen mot graviditetsdepression jag någonsin hört om, skulle möjligen kunna säljas på apotek?
Jag stod i Alex trapphus och rotade igenom min väska. Väskan har jag inte använt sedan han reste, så när jag fick syn på den när jag grävde runt i jackhögen (på kappstolsfronten intet nytt) för att hitta en lämplig jacka hyste jag en svag förhoppning om att nycklarna till hans lägenhet skulle ligga kvar i något av dess fack. Jag hade tänkt examinera den svarta handväskans innehåll under resans gång, men väl sittandes på bussen som jag suttit åtskilliga timmar på genom åren kom jag inte för mig att göra något förutom att ljudlöst mima till musiken i mina hörlurar.
Alex hade ringt en timme tidigare och meddelat att han precis hade landat på Arlanda. Utan att vänta på en förfrågan började jag packa ihop mina saker, fortfarande med telefonen i handen, och när jag sa att jag kunde vara där om högst två timmar lät han nästan överraskad. Hade han inte väntat sig att jag skulle vilja träffa honom, trots de väldigt fredliga omständigheter som vi skiljdes åt under?
Hur som helst, när jag som bäst stod där och föste speglar, kvitton och diverse annat fram och tillbaka hörde jag porten öppnas och strax därefter en lätt klapp på axeln och en puss på hjässan.
- Går det bra?
- Men, nej, jag…
Han låste upp dörren, slängde in sin bag och var sig alldeles overkligt lik. Jag släntrade osäkert efter på det där sättet som ska verka så coolt men i själva verket bara tyder på inre turbulens. Med nervösa fingrar försökte jag att pilla upp knapparna i min jacka innan jag slogs av det fåniga i hela situationen, slängde av mig den och stampade genom vardagsrummet in i sovrummet där jag sjönk ner på sängen utan att ha tagit av mig skorna. På två sekunder blev jag två storlekar mindre, krympte ihop och satt i sovrummets mörker tills Alexander kom ut från badrummet.
- Vill du ha något att äta?
- Nej tack.
- Jag ska äta lite.
Jag hörde honom började slamra i köket och långsamt föll jag bakåt tills ryggen studsade mot madrassen med ett ljudligt klagande från fjädrarna. Väl i liggande position slöt jag ögonen. I’ll be fine, just give me time. Tyst trummade jag med skosulorna mot golvet.
Ungefär en kvart senare kom han in i rummet och stängde varsamt dörren efter sig. Jag blundade fortfarande men kände hur han hoppade ner vid min sida och petade på mig.
- Hör du, hur är det?
- Jag vet inte. Jag har saknat dig.
- Jag har saknat dig!
Hur mycket hade jag inte saknat just den där tonfallet som liksom var ett stort, solgult leende bara i sig.
- Alex…
- Vad är det?
- Alexander, jag är med barn. Du är inte pappan. Jag vill att du ska vara pappa till mitt barn. Vill du vara pappa till mitt barn? Jag älskar dig. Vill du ha barn med mig?
Tystnaden från att jag yttrat det sista frågetecknet med en närmast bedjande röst till att han öppnade munnen var oändlig. Det enda som hördes var min sko som oavsiktligt slog i sängstommen då och då. Efter en lång stund av ingenting hörde jag det karaktäristiska ljudet av två läppar som säras, men istället för att säga något lutade han sig fram och kysste mig. För första gången på drygt ett år kysste min pojkvän mig. Han lade sig ner bredvid mig, placerade handen på min kind och uppmanade mig att öppna ögonen. Alexanders blåa ögon mötte mina och med samma röst lovade han samma sak som han alltid gjort:
- Jag gör vad som helst för dig.
Jag behöver inte säga vad som hände efteråt. Att vakna med hans arm runt min midja och hans mage mot min rygg var den bästa medicinen mot graviditetsdepression jag någonsin hört om, skulle möjligen kunna säljas på apotek?
onsdag, april 1
En annan natt
1/4
Att dra till med ett aprilskämt vore lagom kul, men det är alldeles sant att jag vaknade upp någon annanstans än hemma imorse. Mer precist slog jag upp ögonen i en alltför bekant säng med lika familjär människa sovandes bredvid mig. Om någon hade frågat mig för en vecka sedan vad jag trodde skulle kunna ske de kommande sju dagarna hade jag kunnat rabbla upp mångt och mycket (jordens undergång, Ras väldigt ofta förekommande PMS, införskaffande av kappstol, fortsatt graviditetsdepression) men inte det som hände igår. Sett från ett annat håll är det i och för sig kanske inte så konstigt att få ett samtal från sin nästan-pojkvän som man inte träffat på drygt ett år, åka hem till honom och låta det ena leda till det andra. Fast… Jo.
Att dra till med ett aprilskämt vore lagom kul, men det är alldeles sant att jag vaknade upp någon annanstans än hemma imorse. Mer precist slog jag upp ögonen i en alltför bekant säng med lika familjär människa sovandes bredvid mig. Om någon hade frågat mig för en vecka sedan vad jag trodde skulle kunna ske de kommande sju dagarna hade jag kunnat rabbla upp mångt och mycket (jordens undergång, Ras väldigt ofta förekommande PMS, införskaffande av kappstol, fortsatt graviditetsdepression) men inte det som hände igår. Sett från ett annat håll är det i och för sig kanske inte så konstigt att få ett samtal från sin nästan-pojkvän som man inte träffat på drygt ett år, åka hem till honom och låta det ena leda till det andra. Fast… Jo.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)