28/5
Igår var jag hemma hos Alexanders föräldrar med magen. Hans mor blev alldeles till sig till en början, men när vi förklarade omständigheterna med Rufus och allt som det anbelangade lugnade hon ner sig. Korsförhör följde, om vi ordnat allt, var han skulle komma in i bilden, var Adaam skulle bo, hur allt skulle se ut och vad i hela fridens namn skulle Alexander göra i den här röran? Vi förklarade tålmodigt, såsom jag förklarat det för Alex förut. Margrethe skulle ha kallat mig pedagogisk.
Glada blev de, i sinom tid. Tre månader, mer eller mindre, har förflutit. Framtiden glittrar, om än inte ännu i sin fulla prakt, någonstans vid horisonten. Jag står i Alexanders sovrum, han smyger upp bakom mig och rör lätt vid den hårda förhöjningen. Jag lägger handen över hans och trycker den hårdare mot Ungen. Vi ler.
torsdag, maj 28
tisdag, maj 12
Detta stadium av ingenting
12/5
Adaam springer ut i försommarnatten, den andas syren och björklöv. Han lämnar dörren på glänt och en lätt bris springer över lackerade trägolv. Alex ligger på soffan med Scilla på magen. Spinnandet från hennes mjuka hals blir the soundtrack of our lives. En kopp te står på soffbordet med glasskiva och ångar örtdoft. Pojkarna på gatan skrattar och skriker. Små gummisulor smattrar mot asfalt och solen sover sedan någon timme tillbaka. Jag slår ihop boken i mitt knä, reser mig och trillar ner vid Alexs fötter. Händer rör sig genom luften, flätas samman, leenden utväxlas. Jag rör mig inte, tiden segar sig framåt och världen fryser. Inget rör sig, allt står stilla. Leenden utväxlas.
Om tio år är jag 31, lever med Alexander i ett radhus och längtar inte längre bort.
I en lägenhet där allt är rött, svart, vitt eller går i någon helt annan färg. Dova bastoner utgör golv, väggar och tak. Livet är en komposition av swing, jazz, intima musikslingor och en jävla massa sex. Och något mer? För visst finns det en viss trygghet, liten och omärklig men ständigt närvarande, en diskret matta under allt de tar sig för. Hon är lycklig, lever och pulserar och balanserar dyra barn med ett leverne man lever som tjugoåring, max tjugofemåring. Adaam sitter i hans knä och ger sig på ett otympligt instrument, med tungspetsen balanserande mellan hans läppar för att sätta den exakta tonen. Ett fönster vetter mot innerstaden där ljusen aldrig slocknar.
Och längtar inte längre bort.
Adaam springer ut i försommarnatten, den andas syren och björklöv. Han lämnar dörren på glänt och en lätt bris springer över lackerade trägolv. Alex ligger på soffan med Scilla på magen. Spinnandet från hennes mjuka hals blir the soundtrack of our lives. En kopp te står på soffbordet med glasskiva och ångar örtdoft. Pojkarna på gatan skrattar och skriker. Små gummisulor smattrar mot asfalt och solen sover sedan någon timme tillbaka. Jag slår ihop boken i mitt knä, reser mig och trillar ner vid Alexs fötter. Händer rör sig genom luften, flätas samman, leenden utväxlas. Jag rör mig inte, tiden segar sig framåt och världen fryser. Inget rör sig, allt står stilla. Leenden utväxlas.
Om tio år är jag 31, lever med Alexander i ett radhus och längtar inte längre bort.
I en lägenhet där allt är rött, svart, vitt eller går i någon helt annan färg. Dova bastoner utgör golv, väggar och tak. Livet är en komposition av swing, jazz, intima musikslingor och en jävla massa sex. Och något mer? För visst finns det en viss trygghet, liten och omärklig men ständigt närvarande, en diskret matta under allt de tar sig för. Hon är lycklig, lever och pulserar och balanserar dyra barn med ett leverne man lever som tjugoåring, max tjugofemåring. Adaam sitter i hans knä och ger sig på ett otympligt instrument, med tungspetsen balanserande mellan hans läppar för att sätta den exakta tonen. Ett fönster vetter mot innerstaden där ljusen aldrig slocknar.
Och längtar inte längre bort.
onsdag, april 29
Dialog mellan älskande del X
29/4
- Kom in, kom in, du kan lägga din jacka där på… Eh… Högen.
- Tack. Vad fint ni har det!
- Äh, nu ljuger du. Just det, sa jag att Ra skulle vara här? Hon är här. Ra, kom och hälsa.
- Hej, Rufus.
- Hej, Ra.
- Fan, är ni rädda för klamydia eller? Kramas! Vill du ha te?
- Ja tack.
- Ra, vart fan är du på väg?
- Men jag vill inte…
- Synd! Vi har pratat om det här.
- Det har vi inte alls!
- Har vi visst!
- Vad skriker ni om?
- Sätt dig ner, Rufus. Stanna?
- Jaja.
- Kan du hämta en kopp?
- Sara!
- Förlåt. Här, teet är klart snart.
- Tack.
- Tack, tack, tack, säger du bara tack nuförtiden? Får jag se den senaste tatueringen?
- Men den är röd och svullen.
- Vi älskar rött och svullet.
- Okej då.
- Den är fin! Det var på tiden att du gjorde den. Hur länge har du skissat på den där figuren egentligen?
- Alltför länge, hehe.
- Boooooring.
- Jaja. Eh, Rufus?
- Mhm?
- Du vet det Miche, eller Sofie, sa förut…
- Haha!
- Käften! Förlåt, minns du?
- Nja, när då?
- När vi var i Tanto, förra helgen eller något.
- Just ja, det.
- Haha!
- Men, ditt jävla nomin, kan du inte bara stänga igen matluckan?
- Du sa matluckan!
- Gah! I alla fall…
- Det Sara försöker säga är att hon är på smällen.
- Ja, jo, jag hörde ju det.
- Och det lite prekära är…
- Fel! Det skitroliga med det hela är att det kanske är DU som är pappan!
- Ra, ditt nomin!
- Sluta krama mig om halsen!
- Du bad om det!
- Det var du som ville att jag skulle stanna!
- Du sa inte att du tänkte bete dig som ett jag vet inte vad! Rufus för fan, säg något.
- Ska jag bli pappa? Sluta, öh, slåss.
- Precis, Ra.
- Precis, Sara.
- Ska jag bli pappa?
- Det verkar onekligen så.
Jag är i tredje månaden och får inte intaga:
Fiskleverolja
Alkohol i någon form alls
Tobak
Mer än tre koppar kaffe/sex koppar svart te
Ginseng
Algprodukter
Dessertostar
Och säkert bland jävla annat.
- Kom in, kom in, du kan lägga din jacka där på… Eh… Högen.
- Tack. Vad fint ni har det!
- Äh, nu ljuger du. Just det, sa jag att Ra skulle vara här? Hon är här. Ra, kom och hälsa.
- Hej, Rufus.
- Hej, Ra.
- Fan, är ni rädda för klamydia eller? Kramas! Vill du ha te?
- Ja tack.
- Ra, vart fan är du på väg?
- Men jag vill inte…
- Synd! Vi har pratat om det här.
- Det har vi inte alls!
- Har vi visst!
- Vad skriker ni om?
- Sätt dig ner, Rufus. Stanna?
- Jaja.
- Kan du hämta en kopp?
- Sara!
- Förlåt. Här, teet är klart snart.
- Tack.
- Tack, tack, tack, säger du bara tack nuförtiden? Får jag se den senaste tatueringen?
- Men den är röd och svullen.
- Vi älskar rött och svullet.
- Okej då.
- Den är fin! Det var på tiden att du gjorde den. Hur länge har du skissat på den där figuren egentligen?
- Alltför länge, hehe.
- Boooooring.
- Jaja. Eh, Rufus?
- Mhm?
- Du vet det Miche, eller Sofie, sa förut…
- Haha!
- Käften! Förlåt, minns du?
- Nja, när då?
- När vi var i Tanto, förra helgen eller något.
- Just ja, det.
- Haha!
- Men, ditt jävla nomin, kan du inte bara stänga igen matluckan?
- Du sa matluckan!
- Gah! I alla fall…
- Det Sara försöker säga är att hon är på smällen.
- Ja, jo, jag hörde ju det.
- Och det lite prekära är…
- Fel! Det skitroliga med det hela är att det kanske är DU som är pappan!
- Ra, ditt nomin!
- Sluta krama mig om halsen!
- Du bad om det!
- Det var du som ville att jag skulle stanna!
- Du sa inte att du tänkte bete dig som ett jag vet inte vad! Rufus för fan, säg något.
- Ska jag bli pappa? Sluta, öh, slåss.
- Precis, Ra.
- Precis, Sara.
- Ska jag bli pappa?
- Det verkar onekligen så.
Jag är i tredje månaden och får inte intaga:
Fiskleverolja
Alkohol i någon form alls
Tobak
Mer än tre koppar kaffe/sex koppar svart te
Ginseng
Algprodukter
Dessertostar
Och säkert bland jävla annat.
tisdag, april 21
Okronologiska tankar
1
Den här sängen gör mig så fruktansvärt handikappad. Det är som att lakanen och örngotten (Alla dessa tygskydd, mot vad? Världen? Verkligheten? Aids?) samarbetar för att jag ska ligga kvar i den här förbannade IKEA-skapelsen. Om det finns något jag hatar, och normalt sett brukar jag inte hata (dålig karma), är det att befinna mig i förlamande lägen som bokstavligen dryper av ångest.
Jag skulle så gärna hävda att jag inte alls har tänkt på Ungens pappa det allra minsta och tala sanning när jag hävdade det. Mer än någon kan föreställa sig önskar jag att jag verkligen inte brydde mig, men jag börjar tro att det är omöjligt. Kanske hör det ihop med den så kallade modersinstinkten, kanske är det den som tvingar mig att tänka mig sönder och samman tills jag får spatt och handen självmant och obevekligt lyfter telefonluren, slår av knapplåset och bläddrar fram hans nummer. Det går riktigt bra att föreställa sig hur han skulle svara.
Han blir förvånad, hon brukar inte ringa. Att hon skulle ha något alldeles speciellt att berätta kommer han inte för sig att tänka. Han frågar hur hon mår. ”Bra, jag är gravid.”
Hah. Hah. Hah. Patetiskt. Hur som helst tror jag på fadersfigurer och inte nödvändigtvis på fäder.
Jävligt bekvämt att tro på det som finns att tillgå.
Den här sängen gör mig så fruktansvärt handikappad. Det är som att lakanen och örngotten (Alla dessa tygskydd, mot vad? Världen? Verkligheten? Aids?) samarbetar för att jag ska ligga kvar i den här förbannade IKEA-skapelsen. Om det finns något jag hatar, och normalt sett brukar jag inte hata (dålig karma), är det att befinna mig i förlamande lägen som bokstavligen dryper av ångest.
Jag skulle så gärna hävda att jag inte alls har tänkt på Ungens pappa det allra minsta och tala sanning när jag hävdade det. Mer än någon kan föreställa sig önskar jag att jag verkligen inte brydde mig, men jag börjar tro att det är omöjligt. Kanske hör det ihop med den så kallade modersinstinkten, kanske är det den som tvingar mig att tänka mig sönder och samman tills jag får spatt och handen självmant och obevekligt lyfter telefonluren, slår av knapplåset och bläddrar fram hans nummer. Det går riktigt bra att föreställa sig hur han skulle svara.
Han blir förvånad, hon brukar inte ringa. Att hon skulle ha något alldeles speciellt att berätta kommer han inte för sig att tänka. Han frågar hur hon mår. ”Bra, jag är gravid.”
Hah. Hah. Hah. Patetiskt. Hur som helst tror jag på fadersfigurer och inte nödvändigtvis på fäder.
Jävligt bekvämt att tro på det som finns att tillgå.
söndag, april 19
Avslöjanden
19/4
Sofie fyllde år för några dagar sedan, och som de goda vänner vi är (någonstans) samlade jag, Margrethe och Miche ihop en nätt kassa som fick finansiera en stor blombukett åt Sofie. Väl i hennes fräsiga bohemvåning bjöds vi på middag och hade mycket trevligt i det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar. När jag som bäst stod och bredde grädde över en av de väldigt trasiga marängbottnarna hörde jag Margrethe stå och tala med Miche.
- Men det är klart, om jag bryter ihop av barnlängtan en vacker dag kan jag ju alltid konsultera Emil. Han har ju trots allt tilltalat min fruktbarhet sedan första stund.
Miche skrattade. Hon har ett hemskt karaktäristiskt skratt som liksom hickar fram till en börjar och sedan övergår i mer utdragna hahaha-ljud.
- Du kan ju alltid försöka, han är nog grymt sugen på att bli pappa åt dina barn.
- Jag anar en lätt sarkasm, sa Margrethe och log.
Jag gick fram till dem och tog plastasken med jordgubbar ifrån dem. Snabbt bedömde jag vilket av de resterande bären som var störst och stoppade detta i munnen efter att ha nypt bort bladen. Medan en smal strimma jordgubbssaft fann sin väg nerför min haka log jag stort och la mig i deras konversation.
- Jag tycker du kan börja barnvakta min unge innan du gör något så förhastat som att börja stöta på Emil.
En egendomlig tystnad lade sig över det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar.
Senare på kvällen satt vi i Tantolunden och frös i det närmaste bokstavligen rumpan av oss. Margrethe hade, efter långa förhör om varenda detalj där jag svarat på (nästan) allt, begivit sig hemåt och kvar var jag, Miche och Sofie. Omkring oss raglade berusade ungdomar och på marken bredvid oss satt pojkar och flickor i vår ålder som insett sina begränsningar och smuttade på halvtomma vinflaskor. Just som jag rest mig för att ta avsked av mina vänner och ta mig hem till Ra hörde jag Sofie eller Miche, vem det nu var, ge ifrån sig ett muntert utrop.
- Nej men, Rufus!
Världen frös och stod stilla i tre sekunder, så lång tid som det tog för mig att snurra runt, och började sedan röra sig ännu snabbare när jag fick syn på en piercad yngling i blå, dubbelknäppt kavaj och stickad mössa. Min mun öppnades för att bestämt förneka hans närvaro, men orden som kom ur den var några andra.
- Du, äntligen!
Två steg framåt och jag kunde slänga armarna om honom. Redan när jag hört hans namn hade saknaden stuckit mig som en osynlig, sylvass nål och nu orsakade den en explosion av glädje.
När vi som bäst stod med armarna om varandra hörde jag Miche eller Sofie igen.
- Ruffe, har du hört att Sara är på smällen?
Rufus stelnade till, om så bara för en sekund, och lutade sig bakåt för att kunna se mitt ansikte.
Sofie fyllde år för några dagar sedan, och som de goda vänner vi är (någonstans) samlade jag, Margrethe och Miche ihop en nätt kassa som fick finansiera en stor blombukett åt Sofie. Väl i hennes fräsiga bohemvåning bjöds vi på middag och hade mycket trevligt i det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar. När jag som bäst stod och bredde grädde över en av de väldigt trasiga marängbottnarna hörde jag Margrethe stå och tala med Miche.
- Men det är klart, om jag bryter ihop av barnlängtan en vacker dag kan jag ju alltid konsultera Emil. Han har ju trots allt tilltalat min fruktbarhet sedan första stund.
Miche skrattade. Hon har ett hemskt karaktäristiskt skratt som liksom hickar fram till en börjar och sedan övergår i mer utdragna hahaha-ljud.
- Du kan ju alltid försöka, han är nog grymt sugen på att bli pappa åt dina barn.
- Jag anar en lätt sarkasm, sa Margrethe och log.
Jag gick fram till dem och tog plastasken med jordgubbar ifrån dem. Snabbt bedömde jag vilket av de resterande bären som var störst och stoppade detta i munnen efter att ha nypt bort bladen. Medan en smal strimma jordgubbssaft fann sin väg nerför min haka log jag stort och la mig i deras konversation.
- Jag tycker du kan börja barnvakta min unge innan du gör något så förhastat som att börja stöta på Emil.
En egendomlig tystnad lade sig över det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar.
Senare på kvällen satt vi i Tantolunden och frös i det närmaste bokstavligen rumpan av oss. Margrethe hade, efter långa förhör om varenda detalj där jag svarat på (nästan) allt, begivit sig hemåt och kvar var jag, Miche och Sofie. Omkring oss raglade berusade ungdomar och på marken bredvid oss satt pojkar och flickor i vår ålder som insett sina begränsningar och smuttade på halvtomma vinflaskor. Just som jag rest mig för att ta avsked av mina vänner och ta mig hem till Ra hörde jag Sofie eller Miche, vem det nu var, ge ifrån sig ett muntert utrop.
- Nej men, Rufus!
Världen frös och stod stilla i tre sekunder, så lång tid som det tog för mig att snurra runt, och började sedan röra sig ännu snabbare när jag fick syn på en piercad yngling i blå, dubbelknäppt kavaj och stickad mössa. Min mun öppnades för att bestämt förneka hans närvaro, men orden som kom ur den var några andra.
- Du, äntligen!
Två steg framåt och jag kunde slänga armarna om honom. Redan när jag hört hans namn hade saknaden stuckit mig som en osynlig, sylvass nål och nu orsakade den en explosion av glädje.
När vi som bäst stod med armarna om varandra hörde jag Miche eller Sofie igen.
- Ruffe, har du hört att Sara är på smällen?
Rufus stelnade till, om så bara för en sekund, och lutade sig bakåt för att kunna se mitt ansikte.
fredag, april 10
Ut i natten
9/4
Idag tog jag bussen hem och började långsamt arbeta mig igenom högen av korrekturläsningar. Jag satt framför datorn i mer än en fjärdedels dygn, petade i texter och korrigerade meningar. Redan efter fem timmar var ryggen oroväckande stel, liksom nacken, och fötterna började otåligt trumma mot den blanka golvytan. När jag arbetat mig igenom den digra högen ringde jag Margrethe och bokade in en träff på lördag där vi förutom att umgås skulle gå igenom det jag missat under min frånvaro. Hon skulle be Rufus att komma.
Jag slängde mig på sängen, stirrade i taket i någon timme och sedan drog jag med mig Ra på konsert. Vi var ute hela natten och snubblade inte över tröskeln förrän framåt fyratiden på morgonen. Först när kudden mötte min rosiga kind mindes jag att alkohol och foster är en usel kombination, men innan jag hann utveckla resonemanget murade någon, med största sannolikhet den där jäveln John Blund, igen mina ögon.
Idag tog jag bussen hem och började långsamt arbeta mig igenom högen av korrekturläsningar. Jag satt framför datorn i mer än en fjärdedels dygn, petade i texter och korrigerade meningar. Redan efter fem timmar var ryggen oroväckande stel, liksom nacken, och fötterna började otåligt trumma mot den blanka golvytan. När jag arbetat mig igenom den digra högen ringde jag Margrethe och bokade in en träff på lördag där vi förutom att umgås skulle gå igenom det jag missat under min frånvaro. Hon skulle be Rufus att komma.
Jag slängde mig på sängen, stirrade i taket i någon timme och sedan drog jag med mig Ra på konsert. Vi var ute hela natten och snubblade inte över tröskeln förrän framåt fyratiden på morgonen. Först när kudden mötte min rosiga kind mindes jag att alkohol och foster är en usel kombination, men innan jag hann utveckla resonemanget murade någon, med största sannolikhet den där jäveln John Blund, igen mina ögon.
tisdag, april 7
Stopp i tiden
7/4
På något vis känns det som att tiden har varit ur led på sistone. Jag har varit med Alexander varje vaken sekund och avstått från allt vad föreläsningar, väntande manuskript som skriker på korrekturläsning och Ra heter. Det sista var i och för sig en lögn, för när hon igår (eller i förrgår) smsade och ilsket krävde att få veta var jag befann mig bekände jag makligt att jag låg i Alex soffa och åt pumpafrön.
På något vis känns det som att tiden har varit ur led på sistone. Jag har varit med Alexander varje vaken sekund och avstått från allt vad föreläsningar, väntande manuskript som skriker på korrekturläsning och Ra heter. Det sista var i och för sig en lögn, för när hon igår (eller i förrgår) smsade och ilsket krävde att få veta var jag befann mig bekände jag makligt att jag låg i Alex soffa och åt pumpafrön.
torsdag, april 2
Alexander
2/4
Jag stod i Alex trapphus och rotade igenom min väska. Väskan har jag inte använt sedan han reste, så när jag fick syn på den när jag grävde runt i jackhögen (på kappstolsfronten intet nytt) för att hitta en lämplig jacka hyste jag en svag förhoppning om att nycklarna till hans lägenhet skulle ligga kvar i något av dess fack. Jag hade tänkt examinera den svarta handväskans innehåll under resans gång, men väl sittandes på bussen som jag suttit åtskilliga timmar på genom åren kom jag inte för mig att göra något förutom att ljudlöst mima till musiken i mina hörlurar.
Alex hade ringt en timme tidigare och meddelat att han precis hade landat på Arlanda. Utan att vänta på en förfrågan började jag packa ihop mina saker, fortfarande med telefonen i handen, och när jag sa att jag kunde vara där om högst två timmar lät han nästan överraskad. Hade han inte väntat sig att jag skulle vilja träffa honom, trots de väldigt fredliga omständigheter som vi skiljdes åt under?
Hur som helst, när jag som bäst stod där och föste speglar, kvitton och diverse annat fram och tillbaka hörde jag porten öppnas och strax därefter en lätt klapp på axeln och en puss på hjässan.
- Går det bra?
- Men, nej, jag…
Han låste upp dörren, slängde in sin bag och var sig alldeles overkligt lik. Jag släntrade osäkert efter på det där sättet som ska verka så coolt men i själva verket bara tyder på inre turbulens. Med nervösa fingrar försökte jag att pilla upp knapparna i min jacka innan jag slogs av det fåniga i hela situationen, slängde av mig den och stampade genom vardagsrummet in i sovrummet där jag sjönk ner på sängen utan att ha tagit av mig skorna. På två sekunder blev jag två storlekar mindre, krympte ihop och satt i sovrummets mörker tills Alexander kom ut från badrummet.
- Vill du ha något att äta?
- Nej tack.
- Jag ska äta lite.
Jag hörde honom började slamra i köket och långsamt föll jag bakåt tills ryggen studsade mot madrassen med ett ljudligt klagande från fjädrarna. Väl i liggande position slöt jag ögonen. I’ll be fine, just give me time. Tyst trummade jag med skosulorna mot golvet.
Ungefär en kvart senare kom han in i rummet och stängde varsamt dörren efter sig. Jag blundade fortfarande men kände hur han hoppade ner vid min sida och petade på mig.
- Hör du, hur är det?
- Jag vet inte. Jag har saknat dig.
- Jag har saknat dig!
Hur mycket hade jag inte saknat just den där tonfallet som liksom var ett stort, solgult leende bara i sig.
- Alex…
- Vad är det?
- Alexander, jag är med barn. Du är inte pappan. Jag vill att du ska vara pappa till mitt barn. Vill du vara pappa till mitt barn? Jag älskar dig. Vill du ha barn med mig?
Tystnaden från att jag yttrat det sista frågetecknet med en närmast bedjande röst till att han öppnade munnen var oändlig. Det enda som hördes var min sko som oavsiktligt slog i sängstommen då och då. Efter en lång stund av ingenting hörde jag det karaktäristiska ljudet av två läppar som säras, men istället för att säga något lutade han sig fram och kysste mig. För första gången på drygt ett år kysste min pojkvän mig. Han lade sig ner bredvid mig, placerade handen på min kind och uppmanade mig att öppna ögonen. Alexanders blåa ögon mötte mina och med samma röst lovade han samma sak som han alltid gjort:
- Jag gör vad som helst för dig.
Jag behöver inte säga vad som hände efteråt. Att vakna med hans arm runt min midja och hans mage mot min rygg var den bästa medicinen mot graviditetsdepression jag någonsin hört om, skulle möjligen kunna säljas på apotek?
Jag stod i Alex trapphus och rotade igenom min väska. Väskan har jag inte använt sedan han reste, så när jag fick syn på den när jag grävde runt i jackhögen (på kappstolsfronten intet nytt) för att hitta en lämplig jacka hyste jag en svag förhoppning om att nycklarna till hans lägenhet skulle ligga kvar i något av dess fack. Jag hade tänkt examinera den svarta handväskans innehåll under resans gång, men väl sittandes på bussen som jag suttit åtskilliga timmar på genom åren kom jag inte för mig att göra något förutom att ljudlöst mima till musiken i mina hörlurar.
Alex hade ringt en timme tidigare och meddelat att han precis hade landat på Arlanda. Utan att vänta på en förfrågan började jag packa ihop mina saker, fortfarande med telefonen i handen, och när jag sa att jag kunde vara där om högst två timmar lät han nästan överraskad. Hade han inte väntat sig att jag skulle vilja träffa honom, trots de väldigt fredliga omständigheter som vi skiljdes åt under?
Hur som helst, när jag som bäst stod där och föste speglar, kvitton och diverse annat fram och tillbaka hörde jag porten öppnas och strax därefter en lätt klapp på axeln och en puss på hjässan.
- Går det bra?
- Men, nej, jag…
Han låste upp dörren, slängde in sin bag och var sig alldeles overkligt lik. Jag släntrade osäkert efter på det där sättet som ska verka så coolt men i själva verket bara tyder på inre turbulens. Med nervösa fingrar försökte jag att pilla upp knapparna i min jacka innan jag slogs av det fåniga i hela situationen, slängde av mig den och stampade genom vardagsrummet in i sovrummet där jag sjönk ner på sängen utan att ha tagit av mig skorna. På två sekunder blev jag två storlekar mindre, krympte ihop och satt i sovrummets mörker tills Alexander kom ut från badrummet.
- Vill du ha något att äta?
- Nej tack.
- Jag ska äta lite.
Jag hörde honom började slamra i köket och långsamt föll jag bakåt tills ryggen studsade mot madrassen med ett ljudligt klagande från fjädrarna. Väl i liggande position slöt jag ögonen. I’ll be fine, just give me time. Tyst trummade jag med skosulorna mot golvet.
Ungefär en kvart senare kom han in i rummet och stängde varsamt dörren efter sig. Jag blundade fortfarande men kände hur han hoppade ner vid min sida och petade på mig.
- Hör du, hur är det?
- Jag vet inte. Jag har saknat dig.
- Jag har saknat dig!
Hur mycket hade jag inte saknat just den där tonfallet som liksom var ett stort, solgult leende bara i sig.
- Alex…
- Vad är det?
- Alexander, jag är med barn. Du är inte pappan. Jag vill att du ska vara pappa till mitt barn. Vill du vara pappa till mitt barn? Jag älskar dig. Vill du ha barn med mig?
Tystnaden från att jag yttrat det sista frågetecknet med en närmast bedjande röst till att han öppnade munnen var oändlig. Det enda som hördes var min sko som oavsiktligt slog i sängstommen då och då. Efter en lång stund av ingenting hörde jag det karaktäristiska ljudet av två läppar som säras, men istället för att säga något lutade han sig fram och kysste mig. För första gången på drygt ett år kysste min pojkvän mig. Han lade sig ner bredvid mig, placerade handen på min kind och uppmanade mig att öppna ögonen. Alexanders blåa ögon mötte mina och med samma röst lovade han samma sak som han alltid gjort:
- Jag gör vad som helst för dig.
Jag behöver inte säga vad som hände efteråt. Att vakna med hans arm runt min midja och hans mage mot min rygg var den bästa medicinen mot graviditetsdepression jag någonsin hört om, skulle möjligen kunna säljas på apotek?
onsdag, april 1
En annan natt
1/4
Att dra till med ett aprilskämt vore lagom kul, men det är alldeles sant att jag vaknade upp någon annanstans än hemma imorse. Mer precist slog jag upp ögonen i en alltför bekant säng med lika familjär människa sovandes bredvid mig. Om någon hade frågat mig för en vecka sedan vad jag trodde skulle kunna ske de kommande sju dagarna hade jag kunnat rabbla upp mångt och mycket (jordens undergång, Ras väldigt ofta förekommande PMS, införskaffande av kappstol, fortsatt graviditetsdepression) men inte det som hände igår. Sett från ett annat håll är det i och för sig kanske inte så konstigt att få ett samtal från sin nästan-pojkvän som man inte träffat på drygt ett år, åka hem till honom och låta det ena leda till det andra. Fast… Jo.
Att dra till med ett aprilskämt vore lagom kul, men det är alldeles sant att jag vaknade upp någon annanstans än hemma imorse. Mer precist slog jag upp ögonen i en alltför bekant säng med lika familjär människa sovandes bredvid mig. Om någon hade frågat mig för en vecka sedan vad jag trodde skulle kunna ske de kommande sju dagarna hade jag kunnat rabbla upp mångt och mycket (jordens undergång, Ras väldigt ofta förekommande PMS, införskaffande av kappstol, fortsatt graviditetsdepression) men inte det som hände igår. Sett från ett annat håll är det i och för sig kanske inte så konstigt att få ett samtal från sin nästan-pojkvän som man inte träffat på drygt ett år, åka hem till honom och låta det ena leda till det andra. Fast… Jo.
tisdag, mars 31
En mindre exalterad reflektion
31/3
Lägenheten är relativt liten, och då talar vi för dess fördel. I själva verket är den liten på riktigt och det är ett under att den ens rymmer två tjugoåriga damer med glatt humör och många tillhörigheter. Boningen utgörs av ett allrum på dryga 40 kvadratmeter, ett näpet (selektivt ordval) kök och sist och absolut minst badrummet där en toalettstol, ett handfat och en duschkabin trängs med en handduksvärmare som sätts på när den känner för det. Faktum är att både jag och Ra är övertygade om att den på något vis är besatt ty den fungerar aldrig när den som bäst behövs men om någon råkar snubbla in i den kan man ge sig tusan på att den står på högsta värme.
I stora rummet, med världens mest husliga benämning vilken jag hur mycket Ra än gnäller aldrig kommer att frångå, står två sängar, tre byråer i olika former och storlekar, en soffa, en tv-bänk med en tv (!) på och slutligen ett bord. På golvet ligger ett stycke trasmatta samt en obehagligt stor mängd kläder. Tygkaoset urartar vid ytterdörren där alla aktuella jackor och skor samsas om ungefär två kvadratmeter golv. Det fanns inga jackkrokar när vi flyttade in och allt sedan vi började komma på plats kändes det mer och mer fel att tillfoga den robusta väggen någon som helst skada, att ens spika upp våra få tavlor orsakade flera nätter av vaken vånda om man ska tro vad Ra säger. På senare tid har dock problematiken med att damm och annan världslig golvsmuts på ytterkläderna framtvingat en diskussion gällande ett möjligt införskaffande av jackförvar, varpå någon av oss slängde fram ett förslag om en jackstol. Vi är omåttligt positiva.
Lägenheten är relativt liten, och då talar vi för dess fördel. I själva verket är den liten på riktigt och det är ett under att den ens rymmer två tjugoåriga damer med glatt humör och många tillhörigheter. Boningen utgörs av ett allrum på dryga 40 kvadratmeter, ett näpet (selektivt ordval) kök och sist och absolut minst badrummet där en toalettstol, ett handfat och en duschkabin trängs med en handduksvärmare som sätts på när den känner för det. Faktum är att både jag och Ra är övertygade om att den på något vis är besatt ty den fungerar aldrig när den som bäst behövs men om någon råkar snubbla in i den kan man ge sig tusan på att den står på högsta värme.
I stora rummet, med världens mest husliga benämning vilken jag hur mycket Ra än gnäller aldrig kommer att frångå, står två sängar, tre byråer i olika former och storlekar, en soffa, en tv-bänk med en tv (!) på och slutligen ett bord. På golvet ligger ett stycke trasmatta samt en obehagligt stor mängd kläder. Tygkaoset urartar vid ytterdörren där alla aktuella jackor och skor samsas om ungefär två kvadratmeter golv. Det fanns inga jackkrokar när vi flyttade in och allt sedan vi började komma på plats kändes det mer och mer fel att tillfoga den robusta väggen någon som helst skada, att ens spika upp våra få tavlor orsakade flera nätter av vaken vånda om man ska tro vad Ra säger. På senare tid har dock problematiken med att damm och annan världslig golvsmuts på ytterkläderna framtvingat en diskussion gällande ett möjligt införskaffande av jackförvar, varpå någon av oss slängde fram ett förslag om en jackstol. Vi är omåttligt positiva.
måndag, mars 30
Efter regn kommer solsken
30/3
Herregud. Min värld trillade just omkull. Hur jag ska förklara det här för Ra blir sannerligen spännande.
Herregud. Min värld trillade just omkull. Hur jag ska förklara det här för Ra blir sannerligen spännande.
söndag, mars 29
DÖDEN
29/3
Det är som att ingenting fungerar längre. Efter att jag varit på Café Liberal med Miche tycktes hela världen vara snäppet mörkare än vanligt och gatlyktornas ljus var isande vitt istället för betryggande gult. Jag tog bussen från Fridhemsplan till Slussen och med flackande blick och armarna i kors över bröstet gick jag upp längs med Götgatsbacken och svängde in på min och Ras gata. Först vid porten när jag med stelfrusna fingrar skulle börja rota efter nycklarna kände jag värken i överarmarna som kommit från det järnhårda grepp jag fattat om dem. Nyckeln gled in i låset och en överväldigande trötthet kom över mig. Jag tvingade mig upp för de många trappstegen och snubblade in genom den olåsta dörren till lägenheten högst upp till vänster. Allt var mörkt så när som på en liten bordslampa intill min breda säng. Att byltet i Ras säng var så pass litet och därmed indikerade att hon inte var hemma gjorde allt så mycket mer hopplöst och efter några minuters ryckande i kläder föll jag till sist avklädd ner i sängen. Med en bestämd rörelse drog jag ur kontakten till den tända lampan och försjönk i djup, oroväckande tung sömn.
Sedan dess har jag inte lämnat sängen. När jag vaknade hade föreläsningarna börjat för länge sedan och jag kunde inte förmå mig att utföra alla de rutiner som krävs för att man ska kunna visa sig utomhus. Medan jag sov hade Ra uppenbarligen varit hemma, på diskbänken stod en smutsig tallrik med tillhörande bestick som inte hade stått där tidigare.
Jag kände mig låst, men mest av allt dum. Hur hade jag tänkt, hade jag ens tänkt över huvud taget? Skulle jag med alla mina förvirringar och emotionella problem ha ett litet barn? Trams! Det var ju så uppenbart när jag låg där bland kuddarna att ens en föreställning om familjelivet bara måste ha varit ett hån mot min bättre sida. Inte ens om jag enbart hade en god och ingen dålig sida skulle jag varken ha råd, tid eller ork, speciellt inte utan pappan. I vaket tillstånd rev realismen i mig, sovandes drömde jag om ett liv så romantiserat och lyckligt att jag efter uppvaknandet bara kunde skratta bittert åt det undermedvetnas idéer. Här sitter jag, baddar såren med salt, det går åt helvete med allt. De få minuterna när jag var för trött för att tänka i verklighetsbaserade banor lyfte jag ibland telefonen för att ringa ett av de där samtalen som skriker på att bli ringda och besvarade, men det enda jag förmådde var att läsa Ras sms där hon meddelade att hon skulle sova hos en vän några nätter. Inte ens Ra fanns att ösa min becksvarta ångest, lika trögflytande som tjära, över och inte heller fanns hon där för att trolla bort den. Jag gled mellan dröm och verklighet utan att känna något annat än djupblå melankoli och bitande cynism.
För tre timmar sedan kom Ra hem. Utan förvarning traskade hon in i vår enkla boning, sparkade av sig skorna och slängde jackan på golvet.
- Vad gör du här?
- Du borde köpa en ny jacka, det har jag tänkt på väldigt länge, pep jag med täcket uppdraget till nästippen.
- Tala högre, kvinna!
- Du?
- Va?
- Hur är det?
- Bra. Själv?
- Bra. Jag är gravid.
- Nej?
- Jo.
- Vem är pappan?
- Äh, sluta.
- Men, jaha, vad gör vi nu då?
- Skaffar barn?
Hon rörde ihop två koppar Oboy och vi drack den i min säng. Jag meddelade att jag tänkte stanna i sängen ett tag framöver, hon kallade mig oansvarig varpå jag replikerade att hon minsann inte var bättre och hade hon tagit hand om den där smutstvätten minsta lilla men hon gjorde bara en grimas och frågade med frustrerad nyfikenhet ännu en gång om pappan. Jag log, ställde ifrån mig Oboy-glaset och drog täcket över huvudet.
- Du har ju inga kläder på dig.
- Trosor.
- Sätt på dig pyjamas.
- Okej.
Jag drog en alldeles för stor t-shirt över huvudet och hörde Ra byta om innan hon högljutt klagande släpade sin säng till min del av vårt enda rum. Fjädrarna klagade när hon hoppade ner på sin madrass och lade sig till rätta.
- God natt.
- Suss.
Det är som att ingenting fungerar längre. Efter att jag varit på Café Liberal med Miche tycktes hela världen vara snäppet mörkare än vanligt och gatlyktornas ljus var isande vitt istället för betryggande gult. Jag tog bussen från Fridhemsplan till Slussen och med flackande blick och armarna i kors över bröstet gick jag upp längs med Götgatsbacken och svängde in på min och Ras gata. Först vid porten när jag med stelfrusna fingrar skulle börja rota efter nycklarna kände jag värken i överarmarna som kommit från det järnhårda grepp jag fattat om dem. Nyckeln gled in i låset och en överväldigande trötthet kom över mig. Jag tvingade mig upp för de många trappstegen och snubblade in genom den olåsta dörren till lägenheten högst upp till vänster. Allt var mörkt så när som på en liten bordslampa intill min breda säng. Att byltet i Ras säng var så pass litet och därmed indikerade att hon inte var hemma gjorde allt så mycket mer hopplöst och efter några minuters ryckande i kläder föll jag till sist avklädd ner i sängen. Med en bestämd rörelse drog jag ur kontakten till den tända lampan och försjönk i djup, oroväckande tung sömn.
Sedan dess har jag inte lämnat sängen. När jag vaknade hade föreläsningarna börjat för länge sedan och jag kunde inte förmå mig att utföra alla de rutiner som krävs för att man ska kunna visa sig utomhus. Medan jag sov hade Ra uppenbarligen varit hemma, på diskbänken stod en smutsig tallrik med tillhörande bestick som inte hade stått där tidigare.
Jag kände mig låst, men mest av allt dum. Hur hade jag tänkt, hade jag ens tänkt över huvud taget? Skulle jag med alla mina förvirringar och emotionella problem ha ett litet barn? Trams! Det var ju så uppenbart när jag låg där bland kuddarna att ens en föreställning om familjelivet bara måste ha varit ett hån mot min bättre sida. Inte ens om jag enbart hade en god och ingen dålig sida skulle jag varken ha råd, tid eller ork, speciellt inte utan pappan. I vaket tillstånd rev realismen i mig, sovandes drömde jag om ett liv så romantiserat och lyckligt att jag efter uppvaknandet bara kunde skratta bittert åt det undermedvetnas idéer. Här sitter jag, baddar såren med salt, det går åt helvete med allt. De få minuterna när jag var för trött för att tänka i verklighetsbaserade banor lyfte jag ibland telefonen för att ringa ett av de där samtalen som skriker på att bli ringda och besvarade, men det enda jag förmådde var att läsa Ras sms där hon meddelade att hon skulle sova hos en vän några nätter. Inte ens Ra fanns att ösa min becksvarta ångest, lika trögflytande som tjära, över och inte heller fanns hon där för att trolla bort den. Jag gled mellan dröm och verklighet utan att känna något annat än djupblå melankoli och bitande cynism.
För tre timmar sedan kom Ra hem. Utan förvarning traskade hon in i vår enkla boning, sparkade av sig skorna och slängde jackan på golvet.
- Vad gör du här?
- Du borde köpa en ny jacka, det har jag tänkt på väldigt länge, pep jag med täcket uppdraget till nästippen.
- Tala högre, kvinna!
- Du?
- Va?
- Hur är det?
- Bra. Själv?
- Bra. Jag är gravid.
- Nej?
- Jo.
- Vem är pappan?
- Äh, sluta.
- Men, jaha, vad gör vi nu då?
- Skaffar barn?
Hon rörde ihop två koppar Oboy och vi drack den i min säng. Jag meddelade att jag tänkte stanna i sängen ett tag framöver, hon kallade mig oansvarig varpå jag replikerade att hon minsann inte var bättre och hade hon tagit hand om den där smutstvätten minsta lilla men hon gjorde bara en grimas och frågade med frustrerad nyfikenhet ännu en gång om pappan. Jag log, ställde ifrån mig Oboy-glaset och drog täcket över huvudet.
- Du har ju inga kläder på dig.
- Trosor.
- Sätt på dig pyjamas.
- Okej.
Jag drog en alldeles för stor t-shirt över huvudet och hörde Ra byta om innan hon högljutt klagande släpade sin säng till min del av vårt enda rum. Fjädrarna klagade när hon hoppade ner på sin madrass och lade sig till rätta.
- God natt.
- Suss.
torsdag, mars 26
DÖDEN nalkas
26/3
Jag har varit ledig idag, med andra ord har jag inte haft några föreläsningar och inga väntande arbeten. Ra är dock en värdelös rumskamrat vilket mer än ofta resulterar i att jag med aggressiva, ryckiga rörelser slamrar runt med dammsugaren i någon timme innan jag frustrerat sjunker ner i soffan och fräser åt alla resten av dagen. Dagens städning (för ja, jag tog tappert på mig martyrrollen och drog fram städutrustningen) var ett undantag. Det var överraskande harmoniskt att lyfta upp Ras samlade smutstvätt och kasta den i hennes säng, moppa golvet och till slut putsa fönstren. När jag var klar, svettig och äcklig, satte jag mig i burspråket. Nedanför fönstret rörde sig människorna som om de vore glaskulor nyss fallna ur en trasig tygpåse. På en minut passerade tjugotre personer åt vänster och fjorton åt höger och jag är hundrafem procent säker på att ingen av dem visste om Ungen. Tre av dem bar basker.
Ovanstående statistik överväldigade mig på ett ytterst dåligt sätt. Det känns inte riktigt bra just nu.
Jag har varit ledig idag, med andra ord har jag inte haft några föreläsningar och inga väntande arbeten. Ra är dock en värdelös rumskamrat vilket mer än ofta resulterar i att jag med aggressiva, ryckiga rörelser slamrar runt med dammsugaren i någon timme innan jag frustrerat sjunker ner i soffan och fräser åt alla resten av dagen. Dagens städning (för ja, jag tog tappert på mig martyrrollen och drog fram städutrustningen) var ett undantag. Det var överraskande harmoniskt att lyfta upp Ras samlade smutstvätt och kasta den i hennes säng, moppa golvet och till slut putsa fönstren. När jag var klar, svettig och äcklig, satte jag mig i burspråket. Nedanför fönstret rörde sig människorna som om de vore glaskulor nyss fallna ur en trasig tygpåse. På en minut passerade tjugotre personer åt vänster och fjorton åt höger och jag är hundrafem procent säker på att ingen av dem visste om Ungen. Tre av dem bar basker.
Ovanstående statistik överväldigade mig på ett ytterst dåligt sätt. Det känns inte riktigt bra just nu.
onsdag, mars 25
Dag 2
25/3
Idag var jag fruktansvärt övertygad om att jag skulle drabbas av ett akut missfall ett kort tag, sedan insåg jag det säkert är så att väldigt små foster inte försvinner vid stora sinnesrörelser. Det är mycket sannolikt att jag har fel men jag tror att en eventuell gud förlåter mig för att jag under de timmar som passerat sedan jag fick reda på det där lite oväntade (haha, lögn) innehållet i min mage inte hunnit införskaffa någon större uppsättning barnavårdslitteratur, än mindre hunnit läsa någon del av den.
En ung fröken som går på samma universitet som mig gick självmant hädan igår. Den tystnad och lamslagenhet som på grund av detta drabbade skolan var förunderlig och så överväldigande att jag verkligen trodde att jag skulle gå hem utan något barn att se fram emot. Efter några timmar och en promenad lättade dock trycket som lagt sig som ett täcke över foajén. Ungen (Barnet? Fostret? Babyn? Framtiden? Saken? Ord!) finns nog kvar.
Jag åkte hem, sov en stund och följde sedan med Ra till gymmet. Det är helt absurt att vi tränar i samma håla som för fyra år sedan. Vi tränade och jag funderade på om det är bra eller dåligt för Tingesten. Efteråt bastade vi och vad det än står i de där skräckinjagande böckerna med överpedagogiska fotografier på havande par på solsemester/ultraljud med ännu mer överpedagogiska bildtexter undertill tänker jag inte sluta med det. Då kommer Ra att slå mig och det där med puffar på magen vet jag säkert är dåligt, med eller utan inneboende.
Jag vågar inte kolla upp kaffet. Om det står att det är dåligt tar jag livet av mig (eller Tingesten).
Idag var jag fruktansvärt övertygad om att jag skulle drabbas av ett akut missfall ett kort tag, sedan insåg jag det säkert är så att väldigt små foster inte försvinner vid stora sinnesrörelser. Det är mycket sannolikt att jag har fel men jag tror att en eventuell gud förlåter mig för att jag under de timmar som passerat sedan jag fick reda på det där lite oväntade (haha, lögn) innehållet i min mage inte hunnit införskaffa någon större uppsättning barnavårdslitteratur, än mindre hunnit läsa någon del av den.
En ung fröken som går på samma universitet som mig gick självmant hädan igår. Den tystnad och lamslagenhet som på grund av detta drabbade skolan var förunderlig och så överväldigande att jag verkligen trodde att jag skulle gå hem utan något barn att se fram emot. Efter några timmar och en promenad lättade dock trycket som lagt sig som ett täcke över foajén. Ungen (Barnet? Fostret? Babyn? Framtiden? Saken? Ord!) finns nog kvar.
Jag åkte hem, sov en stund och följde sedan med Ra till gymmet. Det är helt absurt att vi tränar i samma håla som för fyra år sedan. Vi tränade och jag funderade på om det är bra eller dåligt för Tingesten. Efteråt bastade vi och vad det än står i de där skräckinjagande böckerna med överpedagogiska fotografier på havande par på solsemester/ultraljud med ännu mer överpedagogiska bildtexter undertill tänker jag inte sluta med det. Då kommer Ra att slå mig och det där med puffar på magen vet jag säkert är dåligt, med eller utan inneboende.
Jag vågar inte kolla upp kaffet. Om det står att det är dåligt tar jag livet av mig (eller Tingesten).
Dag 1, eller åtta veckor senare
24/3
Å ena sidan kan man hävda att den enda skillnaden mellan igår och idag (eller åtta veckor sedan) är ett plustecken. (Faktum är att det är den enda synliga skillnaden är något en plastmanick som skramlar lite om man skakar på den säger.) Å andra sidan kan man bestämt konstatera att det nu är definitivt att jag inte längre är den enda hyresgästen i den här kroppen. Det faktumet känns aningen mer slagkraftigt än det föregående.
Dag: 24/3
Tid: 18:57
Plats: Toaletten på McDonalds Hötorget
Utgång: Positiv (?)
Jag tror bestämt att det här är relativt positivt. Jag har diskuterat saken med Margrethe fram och tillbaka och kommit fram till att det där med ungar kanske inte är helt fel. Ras åsikt är inte heller rakt igenom negativ, även om den är lite för realistisk för min romantiserade bild av moderskapet och allt vad det innebär. Om hon hade misstyckt hade jag nog slösat bort ett par hutlösa kronor på ett välgörande piller, men som tidigare nämnt gjorde hon inte det. Att det här skulle betyda att ungen får fortsätta utvecklas på grund av grupptryck är fel, det hela handlar om tron på mig själv och insikten om att mina vänner ofta vet minst lika mycket om mig som undertecknad gör.
Nog med trams nu, jag måste smälta det här med en kopp kaffe och något ätbart med högt GI-värde.
Det vill säga, om jag får dricka kaffe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)