Dag 2

25/3

Idag var jag fruktansvärt övertygad om att jag skulle drabbas av ett akut missfall ett kort tag, sedan insåg jag det säkert är så att väldigt små foster inte försvinner vid stora sinnesrörelser. Det är mycket sannolikt att jag har fel men jag tror att en eventuell gud förlåter mig för att jag under de timmar som passerat sedan jag fick reda på det där lite oväntade (haha, lögn) innehållet i min mage inte hunnit införskaffa någon större uppsättning barnavårdslitteratur, än mindre hunnit läsa någon del av den.

En ung fröken som går på samma universitet som mig gick självmant hädan igår. Den tystnad och lamslagenhet som på grund av detta drabbade skolan var förunderlig och så överväldigande att jag verkligen trodde att jag skulle gå hem utan något barn att se fram emot. Efter några timmar och en promenad lättade dock trycket som lagt sig som ett täcke över foajén. Ungen (Barnet? Fostret? Babyn? Framtiden? Saken? Ord!) finns nog kvar.

Jag åkte hem, sov en stund och följde sedan med Ra till gymmet. Det är helt absurt att vi tränar i samma håla som för fyra år sedan. Vi tränade och jag funderade på om det är bra eller dåligt för Tingesten. Efteråt bastade vi och vad det än står i de där skräckinjagande böckerna med överpedagogiska fotografier på havande par på solsemester/ultraljud med ännu mer överpedagogiska bildtexter undertill tänker jag inte sluta med det. Då kommer Ra att slå mig och det där med puffar på magen vet jag säkert är dåligt, med eller utan inneboende.

Jag vågar inte kolla upp kaffet. Om det står att det är dåligt tar jag livet av mig (eller Tingesten).