DÖDEN

29/3

Det är som att ingenting fungerar längre. Efter att jag varit på Café Liberal med Miche tycktes hela världen vara snäppet mörkare än vanligt och gatlyktornas ljus var isande vitt istället för betryggande gult. Jag tog bussen från Fridhemsplan till Slussen och med flackande blick och armarna i kors över bröstet gick jag upp längs med Götgatsbacken och svängde in på min och Ras gata. Först vid porten när jag med stelfrusna fingrar skulle börja rota efter nycklarna kände jag värken i överarmarna som kommit från det järnhårda grepp jag fattat om dem. Nyckeln gled in i låset och en överväldigande trötthet kom över mig. Jag tvingade mig upp för de många trappstegen och snubblade in genom den olåsta dörren till lägenheten högst upp till vänster. Allt var mörkt så när som på en liten bordslampa intill min breda säng. Att byltet i Ras säng var så pass litet och därmed indikerade att hon inte var hemma gjorde allt så mycket mer hopplöst och efter några minuters ryckande i kläder föll jag till sist avklädd ner i sängen. Med en bestämd rörelse drog jag ur kontakten till den tända lampan och försjönk i djup, oroväckande tung sömn.

Sedan dess har jag inte lämnat sängen. När jag vaknade hade föreläsningarna börjat för länge sedan och jag kunde inte förmå mig att utföra alla de rutiner som krävs för att man ska kunna visa sig utomhus. Medan jag sov hade Ra uppenbarligen varit hemma, på diskbänken stod en smutsig tallrik med tillhörande bestick som inte hade stått där tidigare.

Jag kände mig låst, men mest av allt dum. Hur hade jag tänkt, hade jag ens tänkt över huvud taget? Skulle jag med alla mina förvirringar och emotionella problem ha ett litet barn? Trams! Det var ju så uppenbart när jag låg där bland kuddarna att ens en föreställning om familjelivet bara måste ha varit ett hån mot min bättre sida. Inte ens om jag enbart hade en god och ingen dålig sida skulle jag varken ha råd, tid eller ork, speciellt inte utan pappan. I vaket tillstånd rev realismen i mig, sovandes drömde jag om ett liv så romantiserat och lyckligt att jag efter uppvaknandet bara kunde skratta bittert åt det undermedvetnas idéer. Här sitter jag, baddar såren med salt, det går åt helvete med allt. De få minuterna när jag var för trött för att tänka i verklighetsbaserade banor lyfte jag ibland telefonen för att ringa ett av de där samtalen som skriker på att bli ringda och besvarade, men det enda jag förmådde var att läsa Ras sms där hon meddelade att hon skulle sova hos en vän några nätter. Inte ens Ra fanns att ösa min becksvarta ångest, lika trögflytande som tjära, över och inte heller fanns hon där för att trolla bort den. Jag gled mellan dröm och verklighet utan att känna något annat än djupblå melankoli och bitande cynism.

För tre timmar sedan kom Ra hem. Utan förvarning traskade hon in i vår enkla boning, sparkade av sig skorna och slängde jackan på golvet.

- Vad gör du här?
- Du borde köpa en ny jacka, det har jag tänkt på väldigt länge, pep jag med täcket uppdraget till nästippen.
- Tala högre, kvinna!
- Du?
- Va?
- Hur är det?
- Bra. Själv?
- Bra. Jag är gravid.
- Nej?
- Jo.
- Vem är pappan?
- Äh, sluta.
- Men, jaha, vad gör vi nu då?
- Skaffar barn?

Hon rörde ihop två koppar Oboy och vi drack den i min säng. Jag meddelade att jag tänkte stanna i sängen ett tag framöver, hon kallade mig oansvarig varpå jag replikerade att hon minsann inte var bättre och hade hon tagit hand om den där smutstvätten minsta lilla men hon gjorde bara en grimas och frågade med frustrerad nyfikenhet ännu en gång om pappan. Jag log, ställde ifrån mig Oboy-glaset och drog täcket över huvudet.

- Du har ju inga kläder på dig.
- Trosor.
- Sätt på dig pyjamas.
- Okej.

Jag drog en alldeles för stor t-shirt över huvudet och hörde Ra byta om innan hon högljutt klagande släpade sin säng till min del av vårt enda rum. Fjädrarna klagade när hon hoppade ner på sin madrass och lade sig till rätta.

- God natt.
- Suss.