Konfrontationer

28/5

Igår var jag hemma hos Alexanders föräldrar med magen. Hans mor blev alldeles till sig till en början, men när vi förklarade omständigheterna med Rufus och allt som det anbelangade lugnade hon ner sig. Korsförhör följde, om vi ordnat allt, var han skulle komma in i bilden, var Adaam skulle bo, hur allt skulle se ut och vad i hela fridens namn skulle Alexander göra i den här röran? Vi förklarade tålmodigt, såsom jag förklarat det för Alex förut. Margrethe skulle ha kallat mig pedagogisk.

Glada blev de, i sinom tid. Tre månader, mer eller mindre, har förflutit. Framtiden glittrar, om än inte ännu i sin fulla prakt, någonstans vid horisonten. Jag står i Alexanders sovrum, han smyger upp bakom mig och rör lätt vid den hårda förhöjningen. Jag lägger handen över hans och trycker den hårdare mot Ungen. Vi ler.

Detta stadium av ingenting

12/5

Adaam springer ut i försommarnatten, den andas syren och björklöv. Han lämnar dörren på glänt och en lätt bris springer över lackerade trägolv. Alex ligger på soffan med Scilla på magen. Spinnandet från hennes mjuka hals blir the soundtrack of our lives. En kopp te står på soffbordet med glasskiva och ångar örtdoft. Pojkarna på gatan skrattar och skriker. Små gummisulor smattrar mot asfalt och solen sover sedan någon timme tillbaka. Jag slår ihop boken i mitt knä, reser mig och trillar ner vid Alexs fötter. Händer rör sig genom luften, flätas samman, leenden utväxlas. Jag rör mig inte, tiden segar sig framåt och världen fryser. Inget rör sig, allt står stilla. Leenden utväxlas.
Om tio år är jag 31, lever med Alexander i ett radhus och längtar inte längre bort.

I en lägenhet där allt är rött, svart, vitt eller går i någon helt annan färg. Dova bastoner utgör golv, väggar och tak. Livet är en komposition av swing, jazz, intima musikslingor och en jävla massa sex. Och något mer? För visst finns det en viss trygghet, liten och omärklig men ständigt närvarande, en diskret matta under allt de tar sig för. Hon är lycklig, lever och pulserar och balanserar dyra barn med ett leverne man lever som tjugoåring, max tjugofemåring. Adaam sitter i hans knä och ger sig på ett otympligt instrument, med tungspetsen balanserande mellan hans läppar för att sätta den exakta tonen. Ett fönster vetter mot innerstaden där ljusen aldrig slocknar.
Och längtar inte längre bort.

Dialog mellan älskande del X

29/4

- Kom in, kom in, du kan lägga din jacka där på… Eh… Högen.
- Tack. Vad fint ni har det!
- Äh, nu ljuger du. Just det, sa jag att Ra skulle vara här? Hon är här. Ra, kom och hälsa.
- Hej, Rufus.
- Hej, Ra.
- Fan, är ni rädda för klamydia eller? Kramas! Vill du ha te?
- Ja tack.
- Ra, vart fan är du på väg?
- Men jag vill inte…
- Synd! Vi har pratat om det här.
- Det har vi inte alls!
- Har vi visst!
- Vad skriker ni om?
- Sätt dig ner, Rufus. Stanna?
- Jaja.
- Kan du hämta en kopp?
- Sara!
- Förlåt. Här, teet är klart snart.
- Tack.
- Tack, tack, tack, säger du bara tack nuförtiden? Får jag se den senaste tatueringen?
- Men den är röd och svullen.
- Vi älskar rött och svullet.
- Okej då.
- Den är fin! Det var på tiden att du gjorde den. Hur länge har du skissat på den där figuren egentligen?
- Alltför länge, hehe.
- Boooooring.
- Jaja. Eh, Rufus?
- Mhm?
- Du vet det Miche, eller Sofie, sa förut…
- Haha!
- Käften! Förlåt, minns du?
- Nja, när då?
- När vi var i Tanto, förra helgen eller något.
- Just ja, det.
- Haha!
- Men, ditt jävla nomin, kan du inte bara stänga igen matluckan?
- Du sa matluckan!
- Gah! I alla fall…
- Det Sara försöker säga är att hon är på smällen.
- Ja, jo, jag hörde ju det.
- Och det lite prekära är…
- Fel! Det skitroliga med det hela är att det kanske är DU som är pappan!
- Ra, ditt nomin!
- Sluta krama mig om halsen!
- Du bad om det!
- Det var du som ville att jag skulle stanna!
- Du sa inte att du tänkte bete dig som ett jag vet inte vad! Rufus för fan, säg något.
- Ska jag bli pappa? Sluta, öh, slåss.
- Precis, Ra.
- Precis, Sara.
- Ska jag bli pappa?
- Det verkar onekligen så.

Jag är i tredje månaden och får inte intaga:
Fiskleverolja
Alkohol i någon form alls
Tobak
Mer än tre koppar kaffe/sex koppar svart te
Ginseng
Algprodukter
Dessertostar
Och säkert bland jävla annat.

Okronologiska tankar

1

Den här sängen gör mig så fruktansvärt handikappad. Det är som att lakanen och örngotten (Alla dessa tygskydd, mot vad? Världen? Verkligheten? Aids?) samarbetar för att jag ska ligga kvar i den här förbannade IKEA-skapelsen. Om det finns något jag hatar, och normalt sett brukar jag inte hata (dålig karma), är det att befinna mig i förlamande lägen som bokstavligen dryper av ångest.

Jag skulle så gärna hävda att jag inte alls har tänkt på Ungens pappa det allra minsta och tala sanning när jag hävdade det. Mer än någon kan föreställa sig önskar jag att jag verkligen inte brydde mig, men jag börjar tro att det är omöjligt. Kanske hör det ihop med den så kallade modersinstinkten, kanske är det den som tvingar mig att tänka mig sönder och samman tills jag får spatt och handen självmant och obevekligt lyfter telefonluren, slår av knapplåset och bläddrar fram hans nummer. Det går riktigt bra att föreställa sig hur han skulle svara.
Han blir förvånad, hon brukar inte ringa. Att hon skulle ha något alldeles speciellt att berätta kommer han inte för sig att tänka. Han frågar hur hon mår. ”Bra, jag är gravid.”

Hah. Hah. Hah. Patetiskt. Hur som helst tror jag på fadersfigurer och inte nödvändigtvis på fäder.

Jävligt bekvämt att tro på det som finns att tillgå.

Avslöjanden

19/4

Sofie fyllde år för några dagar sedan, och som de goda vänner vi är (någonstans) samlade jag, Margrethe och Miche ihop en nätt kassa som fick finansiera en stor blombukett åt Sofie. Väl i hennes fräsiga bohemvåning bjöds vi på middag och hade mycket trevligt i det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar. När jag som bäst stod och bredde grädde över en av de väldigt trasiga marängbottnarna hörde jag Margrethe stå och tala med Miche.
- Men det är klart, om jag bryter ihop av barnlängtan en vacker dag kan jag ju alltid konsultera Emil. Han har ju trots allt tilltalat min fruktbarhet sedan första stund.
Miche skrattade. Hon har ett hemskt karaktäristiskt skratt som liksom hickar fram till en börjar och sedan övergår i mer utdragna hahaha-ljud.
- Du kan ju alltid försöka, han är nog grymt sugen på att bli pappa åt dina barn.
- Jag anar en lätt sarkasm, sa Margrethe och log.
Jag gick fram till dem och tog plastasken med jordgubbar ifrån dem. Snabbt bedömde jag vilket av de resterande bären som var störst och stoppade detta i munnen efter att ha nypt bort bladen. Medan en smal strimma jordgubbssaft fann sin väg nerför min haka log jag stort och la mig i deras konversation.
- Jag tycker du kan börja barnvakta min unge innan du gör något så förhastat som att börja stöta på Emil.
En egendomlig tystnad lade sig över det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar.

Senare på kvällen satt vi i Tantolunden och frös i det närmaste bokstavligen rumpan av oss. Margrethe hade, efter långa förhör om varenda detalj där jag svarat på (nästan) allt, begivit sig hemåt och kvar var jag, Miche och Sofie. Omkring oss raglade berusade ungdomar och på marken bredvid oss satt pojkar och flickor i vår ålder som insett sina begränsningar och smuttade på halvtomma vinflaskor. Just som jag rest mig för att ta avsked av mina vänner och ta mig hem till Ra hörde jag Sofie eller Miche, vem det nu var, ge ifrån sig ett muntert utrop.
- Nej men, Rufus!
Världen frös och stod stilla i tre sekunder, så lång tid som det tog för mig att snurra runt, och började sedan röra sig ännu snabbare när jag fick syn på en piercad yngling i blå, dubbelknäppt kavaj och stickad mössa. Min mun öppnades för att bestämt förneka hans närvaro, men orden som kom ur den var några andra.
- Du, äntligen!
Två steg framåt och jag kunde slänga armarna om honom. Redan när jag hört hans namn hade saknaden stuckit mig som en osynlig, sylvass nål och nu orsakade den en explosion av glädje.

När vi som bäst stod med armarna om varandra hörde jag Miche eller Sofie igen.
- Ruffe, har du hört att Sara är på smällen?
Rufus stelnade till, om så bara för en sekund, och lutade sig bakåt för att kunna se mitt ansikte.

Ut i natten

9/4

Idag tog jag bussen hem och började långsamt arbeta mig igenom högen av korrekturläsningar. Jag satt framför datorn i mer än en fjärdedels dygn, petade i texter och korrigerade meningar. Redan efter fem timmar var ryggen oroväckande stel, liksom nacken, och fötterna började otåligt trumma mot den blanka golvytan. När jag arbetat mig igenom den digra högen ringde jag Margrethe och bokade in en träff på lördag där vi förutom att umgås skulle gå igenom det jag missat under min frånvaro. Hon skulle be Rufus att komma.
Jag slängde mig på sängen, stirrade i taket i någon timme och sedan drog jag med mig Ra på konsert. Vi var ute hela natten och snubblade inte över tröskeln förrän framåt fyratiden på morgonen. Först när kudden mötte min rosiga kind mindes jag att alkohol och foster är en usel kombination, men innan jag hann utveckla resonemanget murade någon, med största sannolikhet den där jäveln John Blund, igen mina ögon.

Stopp i tiden

7/4

På något vis känns det som att tiden har varit ur led på sistone. Jag har varit med Alexander varje vaken sekund och avstått från allt vad föreläsningar, väntande manuskript som skriker på korrekturläsning och Ra heter. Det sista var i och för sig en lögn, för när hon igår (eller i förrgår) smsade och ilsket krävde att få veta var jag befann mig bekände jag makligt att jag låg i Alex soffa och åt pumpafrön.