Avslöjanden

19/4

Sofie fyllde år för några dagar sedan, och som de goda vänner vi är (någonstans) samlade jag, Margrethe och Miche ihop en nätt kassa som fick finansiera en stor blombukett åt Sofie. Väl i hennes fräsiga bohemvåning bjöds vi på middag och hade mycket trevligt i det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar. När jag som bäst stod och bredde grädde över en av de väldigt trasiga marängbottnarna hörde jag Margrethe stå och tala med Miche.
- Men det är klart, om jag bryter ihop av barnlängtan en vacker dag kan jag ju alltid konsultera Emil. Han har ju trots allt tilltalat min fruktbarhet sedan första stund.
Miche skrattade. Hon har ett hemskt karaktäristiskt skratt som liksom hickar fram till en börjar och sedan övergår i mer utdragna hahaha-ljud.
- Du kan ju alltid försöka, han är nog grymt sugen på att bli pappa åt dina barn.
- Jag anar en lätt sarkasm, sa Margrethe och log.
Jag gick fram till dem och tog plastasken med jordgubbar ifrån dem. Snabbt bedömde jag vilket av de resterande bären som var störst och stoppade detta i munnen efter att ha nypt bort bladen. Medan en smal strimma jordgubbssaft fann sin väg nerför min haka log jag stort och la mig i deras konversation.
- Jag tycker du kan börja barnvakta min unge innan du gör något så förhastat som att börja stöta på Emil.
En egendomlig tystnad lade sig över det stora kombinerade matsal, kök och vardagsrummet med rustikt trägolv och massiva takbjälkar.

Senare på kvällen satt vi i Tantolunden och frös i det närmaste bokstavligen rumpan av oss. Margrethe hade, efter långa förhör om varenda detalj där jag svarat på (nästan) allt, begivit sig hemåt och kvar var jag, Miche och Sofie. Omkring oss raglade berusade ungdomar och på marken bredvid oss satt pojkar och flickor i vår ålder som insett sina begränsningar och smuttade på halvtomma vinflaskor. Just som jag rest mig för att ta avsked av mina vänner och ta mig hem till Ra hörde jag Sofie eller Miche, vem det nu var, ge ifrån sig ett muntert utrop.
- Nej men, Rufus!
Världen frös och stod stilla i tre sekunder, så lång tid som det tog för mig att snurra runt, och började sedan röra sig ännu snabbare när jag fick syn på en piercad yngling i blå, dubbelknäppt kavaj och stickad mössa. Min mun öppnades för att bestämt förneka hans närvaro, men orden som kom ur den var några andra.
- Du, äntligen!
Två steg framåt och jag kunde slänga armarna om honom. Redan när jag hört hans namn hade saknaden stuckit mig som en osynlig, sylvass nål och nu orsakade den en explosion av glädje.

När vi som bäst stod med armarna om varandra hörde jag Miche eller Sofie igen.
- Ruffe, har du hört att Sara är på smällen?
Rufus stelnade till, om så bara för en sekund, och lutade sig bakåt för att kunna se mitt ansikte.