Okronologiska tankar

1

Den här sängen gör mig så fruktansvärt handikappad. Det är som att lakanen och örngotten (Alla dessa tygskydd, mot vad? Världen? Verkligheten? Aids?) samarbetar för att jag ska ligga kvar i den här förbannade IKEA-skapelsen. Om det finns något jag hatar, och normalt sett brukar jag inte hata (dålig karma), är det att befinna mig i förlamande lägen som bokstavligen dryper av ångest.

Jag skulle så gärna hävda att jag inte alls har tänkt på Ungens pappa det allra minsta och tala sanning när jag hävdade det. Mer än någon kan föreställa sig önskar jag att jag verkligen inte brydde mig, men jag börjar tro att det är omöjligt. Kanske hör det ihop med den så kallade modersinstinkten, kanske är det den som tvingar mig att tänka mig sönder och samman tills jag får spatt och handen självmant och obevekligt lyfter telefonluren, slår av knapplåset och bläddrar fram hans nummer. Det går riktigt bra att föreställa sig hur han skulle svara.
Han blir förvånad, hon brukar inte ringa. Att hon skulle ha något alldeles speciellt att berätta kommer han inte för sig att tänka. Han frågar hur hon mår. ”Bra, jag är gravid.”

Hah. Hah. Hah. Patetiskt. Hur som helst tror jag på fadersfigurer och inte nödvändigtvis på fäder.

Jävligt bekvämt att tro på det som finns att tillgå.