Alexander

2/4

Jag stod i Alex trapphus och rotade igenom min väska. Väskan har jag inte använt sedan han reste, så när jag fick syn på den när jag grävde runt i jackhögen (på kappstolsfronten intet nytt) för att hitta en lämplig jacka hyste jag en svag förhoppning om att nycklarna till hans lägenhet skulle ligga kvar i något av dess fack. Jag hade tänkt examinera den svarta handväskans innehåll under resans gång, men väl sittandes på bussen som jag suttit åtskilliga timmar på genom åren kom jag inte för mig att göra något förutom att ljudlöst mima till musiken i mina hörlurar.

Alex hade ringt en timme tidigare och meddelat att han precis hade landat på Arlanda. Utan att vänta på en förfrågan började jag packa ihop mina saker, fortfarande med telefonen i handen, och när jag sa att jag kunde vara där om högst två timmar lät han nästan överraskad. Hade han inte väntat sig att jag skulle vilja träffa honom, trots de väldigt fredliga omständigheter som vi skiljdes åt under?

Hur som helst, när jag som bäst stod där och föste speglar, kvitton och diverse annat fram och tillbaka hörde jag porten öppnas och strax därefter en lätt klapp på axeln och en puss på hjässan.
- Går det bra?
- Men, nej, jag…
Han låste upp dörren, slängde in sin bag och var sig alldeles overkligt lik. Jag släntrade osäkert efter på det där sättet som ska verka så coolt men i själva verket bara tyder på inre turbulens. Med nervösa fingrar försökte jag att pilla upp knapparna i min jacka innan jag slogs av det fåniga i hela situationen, slängde av mig den och stampade genom vardagsrummet in i sovrummet där jag sjönk ner på sängen utan att ha tagit av mig skorna. På två sekunder blev jag två storlekar mindre, krympte ihop och satt i sovrummets mörker tills Alexander kom ut från badrummet.

- Vill du ha något att äta?
- Nej tack.
- Jag ska äta lite.

Jag hörde honom började slamra i köket och långsamt föll jag bakåt tills ryggen studsade mot madrassen med ett ljudligt klagande från fjädrarna. Väl i liggande position slöt jag ögonen. I’ll be fine, just give me time. Tyst trummade jag med skosulorna mot golvet.

Ungefär en kvart senare kom han in i rummet och stängde varsamt dörren efter sig. Jag blundade fortfarande men kände hur han hoppade ner vid min sida och petade på mig.
- Hör du, hur är det?
- Jag vet inte. Jag har saknat dig.
- Jag har saknat dig!
Hur mycket hade jag inte saknat just den där tonfallet som liksom var ett stort, solgult leende bara i sig.
- Alex…
- Vad är det?
- Alexander, jag är med barn. Du är inte pappan. Jag vill att du ska vara pappa till mitt barn. Vill du vara pappa till mitt barn? Jag älskar dig. Vill du ha barn med mig?
Tystnaden från att jag yttrat det sista frågetecknet med en närmast bedjande röst till att han öppnade munnen var oändlig. Det enda som hördes var min sko som oavsiktligt slog i sängstommen då och då. Efter en lång stund av ingenting hörde jag det karaktäristiska ljudet av två läppar som säras, men istället för att säga något lutade han sig fram och kysste mig. För första gången på drygt ett år kysste min pojkvän mig. Han lade sig ner bredvid mig, placerade handen på min kind och uppmanade mig att öppna ögonen. Alexanders blåa ögon mötte mina och med samma röst lovade han samma sak som han alltid gjort:
- Jag gör vad som helst för dig.

Jag behöver inte säga vad som hände efteråt. Att vakna med hans arm runt min midja och hans mage mot min rygg var den bästa medicinen mot graviditetsdepression jag någonsin hört om, skulle möjligen kunna säljas på apotek?